tisdag 24 januari 2012

sometimes love is not enough and the road gets tough

Det är 1992, jag är tretton år och har fått min första mens. Jag läser Starlet och Mitt Livs Novell och skriver noveller om tonårsflickor som är olyckligt kära i vackra tonårspojkar. Jag smygläser min storasysters VeckoRevyn, bläddrar alltid fram till sexspalten med frågor och svar och lär mig hur tonårspojkar vill att tonårsflickor ska vara. Jag gömmer en tummad skolkatalog i skrivbordslådan, jag har ritat röda hjärtan runt Marcus i 9 B och Johan i 9 C. Jag har en dagbok med hänglås, jag skriver om min första kyss med Mattias i min klass, bröst som inte vill växa och ännu en alla hjärtans dag utan en röd ros.

Jag har varit kär så många gånger. Eller det har i alla fall känts som kärlek alla dessa gånger, när jag har befunnit mig mitt i det (men efteråt har det ibland känts mer tveksamt). Jag har alltid burit på stora känslor och klätt dem i stora ord, sagt JAG ÄLSKAR DIG alldeles för tidigt och skrämt iväg. Jag har varit den där tjejen som försummat sina vänner för en killes skull. Den där tjejen som ändrar sina planer, klär sig på ett visst sätt, uttrycker vissa åsikter, ställer upp på sex som hon egentligen inte är bekväm med. För att få bekräftelse från Honom med stort H, en blick, ett skratt, ett jag älskar dig tillbaka. För att slippa ensamheten, för att någon gång få det där som står skrivet i Starlet och Mitt Livs Novell, för att man hoppas på att hitta rätt och på att få det där ultimata löftet om äkta kärlek, bli SEDD, osv.

Det är 2012, jag fyller trettiotre år i sommar och försöker fortfarande vänja mig vid att vara singel. Att det skulle bli så här. Det hade jag nog inte kunnat föreställa mig när jag var tretton år och skrev kärleksbrev på parfymerat brevpapper. Men man blir äldre, klokare. Och man förstår att man fattar sina egna beslut, man väljer hur man vill bli behandlad. Man har fått en tydligare, och kanske mer verklighetstrogen, bild över hur man vill ha det, hur man vill att livet ska se ut. Det tog väldigt lång tid för mig att få fram den bilden, men nu vet jag. Efter nio år i ett förhållande som i slutändan inte gjorde mig lycklig har jag nu förstått. Man kan kanske tycka att jag borde ha insett det tidigare, ibland önskar jag också att det var så. Men ibland tar det flera år för hoppet att ge med sig. Ibland är det lättare att tänka att det är okej så länge han är nykter eller att vänta på att han ska bli redo för den där längtan som har bott i mig mycket längre än jag vill erkänna.


Jag har blivit rädd, för att låta någon komma nära, börja älska igen. Jag vill nog inte gifta mig (samtidigt som jag tycker att det är väldigt romantiskt), jag vågar inte lova någon annan att alltid älska, i nöd och lust, tills döden skiljer oss åt. För hur gärna man vill, känslorna kan dö ut. Man kan vakna en dag och känna hur tomheten gapar inombords och plötsligt sårar man någon som man tidigare älskat. Scener från Blue Valentine snurrar i huvudet och jag undrar. Om jag kan hitta någon ny att älska och som kan älska mig och fortsätta med det. Trots att det kommer att finnas perioder då jag inte har någon sexlust, trots att jag inte är särskilt ambitiös, trots att jag hellre spenderar en helg i tv-soffan än typ åker till Berlin eller gör något annat crazy och spontant.

Det är genom egna beslut som jag befinner mig här nu. Med den där rädslan, en längtan och en sorg som har byggt bo i min bröstkorg. En sorg som växer sig större. En sorg över att jag ännu inte har träffat den där personen som får mig att bli en bättre människa och en sorg över att jag kommer att fylla trettiotre år i sommar utan att ha blivit någons mamma.


Men samtidigt; jag har blivit många insikter rikare. Att nu landa i det och försöka tänka på våren och allt det ljusa som kommer med den.

10 kommentarer:

Fifi sa...

Åh, vad sorgligt, lite bitterljuvt. Jag vill bara krama om dig och säga att ingenting är för sent!

Camilla sa...

Ja, livet är inte lätt alltid. Går själv igenom en tuff period. Det gäller bara att fortsätta att kämpa för det man tror på. Hoppet försvinner ju aldrig.

Kulturkoftan sa...

"Det är genom egna beslut som jag befinner mig här nu. Med den där rädslan, en längtan och en sorg som har byggt bo i min bröstkorg. En sorg som växer sig större. En sorg över att jag ännu inte har träffat den där personen som får mig att bli en bättre människa och en sorg över att jag kommer att fylla trettiotre år i sommar utan att ha blivit någons mamma."

Grinar. Som jag känner likadant. Tack för orden. Jag kan inte lova att allt kommer att ordna sig. På alla punkter kanske aldrig. Men jag hoppas att du hittar kärleken. Och jag tror att du börjat hitta den i dig själv. Och när du gjort det kan ingen ta den ifrån dig!

Ann sa...

Heja dig! Alltså, någon dag tror jag du kommer se tillbaka även på din tid som 33-åring och tänka på hur gullig du var som trodde en massa saker om din framtid som sedan inte visade sig stämma.

maria sa...

Håller med alla ovanstående damer.

Så himla fint skrivet.
Igenkännande och ödmjukt.
Med de här insikterna och erfarenheterna kan det bara gå och ett håll: framåt!

Kram, kram.

Linda H sa...

Så himla bra skrivit. Man vet aldrig hur något ska bli. Just nu kan jag bara hålla med. Jag bär på en en saknad av att vara själv, att inte ha den där personen som håller om och älskar tillbaka. Men samtidigt, precis som du säger, jag har kanske funnit mig själv lite mer, vad jag vill, vad jag behöver för att kunna vara lycklig och göra någon anna det också. men jag längtar och hoppas att jag ska finna den där personen som jag vet är "the one". Jag försäker att inte tänka på känslorna som ibland bullrar upp i bröstkorgen och att bli ensam när alla andra hittat någon, vad det är för fel på mig som inte blir vald. Det måste bli bättre och jag hoppas att i takt med att jag hittar mig själv och vad jag vill att när jag är redo så ska personen finnas där ute för mig.

Kram!

sofia sa...

breathtaking! jag känner mig som att jag befinner mig mitt i något slags kaos av "vad fan vill jag egentligen", och alla möjliga val jag har kan leda till att jag ångrar mig och blir bitter, vilket gör mig handlingsförlamad - istället väljer jag ingenting. iaf, jag tycker att du är väldigt inspirerande och modig som vågade ta ett sånt beslut, som inte bara hade konsekvenser du var helt nöjd med.
hoppas att du ska få allt det som du önskar dig!

nippertippa sa...

fifi: åh! tack, fina du. och nej, det är klart. det är inte försent. men den där sorgen. den kommer nog alltid att finnas där ändå.

camilla: ja, detta kommer också att passera. försöker jag tänka. hoppas att allt blir bra för dig!

koftan: åh! du skriver så fina kommentarer, jag blir alltid så glad och peppad. tack, fina du. och ja, jag har förlorat en slags kärlek, men hittat en annan. jag hoppas att du också får allt det du önskar dig. <3

ann: tack, snälla du! ja, tänk, man har liksom ingen aning hur det kommer att se ut där framme i framtiden...

maria: åh, tack fina du. <3 ja, nu gäller det att tänka och titta framåt. KRAM!

linda: tack för fina ord! och ja, det blir bättre. och till slut kommer man att hitta rätt också. och du, det är absolut inget fel på dig. någon kommer att välja dig och du kommer att välja den personen tillbaka. kram!

sofia: jag känner verkligen igen den känslan, att man inte orkar göra någonting för tänk om man ångrar sig och tänk om det inte blir bra. men till slut blir man redo och fattar det beslut som är bäst för en. och då kan allt bara bli bättre och bättre. TACK snälla för peppande och fina ord. jag hoppas detsamma för dig! jag tror att du kommer att få det så himla bra i din nya lägenhet. <3

Moa sa...

åh. poesiblogginlägg är de vackraste. visst blir man klokare med åren. även om man ofta kan önska att saker blev så bra som man en gång drömde om, hoppades, trodde på. hoppas du steg för steg vänjer dig vid det nya livet och att det ska börja kännas bra.

nippertippa sa...

moa: tack, fina du. det kan ju bli bra ändå. även om det inte riktigt blev som man trodde. det kan ju till och med bli bättre!