Sommaren är verkligen över på riktigt nu och melankolin börjar bygga bo i min bröstkorg. Regnet och mörkret gör mig så trött. Jag dagdrömmer om Jordan Catalano, tonårshångel och en höst i technicolor. Jag lyssnar på Annika Norlins nya skiva och gråter en skvätt (för sommaren som verkligen är över på riktigt nu, för alla texter som jag önskar var mina, för alla dagar som går förbi mig med rasande fart, för den där känslan av otillräcklighet och för att hjärtat ibland rusar iväg när hans arm råkar nudda vid min).
2 kommentarer:
Igenkännande skrivet och som vanligt så himla fint.
*kram*
maria: tack, fina du! <3
Skicka en kommentar