Det känns som om jag inte har någon ork eller ro till att skriva för tillfället. Jag är mer eller mindre upptagen med att oroa mig för tandlossning och bristen på pengar, tjafsa med mamma om att jag inte vill sommarjobba, sukta efter ett par plastskor, se fram emot konserten med Dolly Parton, fundera på hur jag bäst går ner en massa kilo på två månader, fantisera om den kommande semestern i en av Kroatiens mysigaste städer, räkna ner dagarna till sommarlovet, spela betapet, skicka iväg en herrans massa jobbansökningar, våndas inför Bettys kastrering och tänka alltför tunga och jobbiga tankar.
Men jag hoppas att det blir bättre snart. Med skrivandet och allt det där andra. Tills dess får ni avnjuta en vacker låt med Mauro Scocco (och om det förresten är någon vänlig själ där ute som vill köpa den här samlingen till mig så är det helt ok).
5 kommentarer:
Lyssnar fortfarande på den här låten. Den var en av mina favoriter när jag var liten. Jag satt, kanske sju år (minns ej, men jag var iaf liten!) på golvet i vardagsrummet, lyssnade och var lycklig. Det blir jag fortfarande: det finns så mycket hopp i den.
Iof är det väl tänkt att den ska vara samhällskritisk, men jag tycker man kan tolka den som hoppfull, om man vill, ändå. Att orka se det vackra trots smutsen. Hur tänker du om den?
bara 3 veckor kvar till Dolly!!!
sofia: jag håller med dig. jag tycker att låten är full med hopp, samtidigt som den är samhällskritisk. som så många andra av mauros låtar.
johanna: ja, äntligen börjar det närma sig nu. jag längtar! :)
Dubrovnik är helt underbart!
Skicka en kommentar