Jag tänker inte att göra någon sammanfattning av 2011, med en massa tjusiga bilder. Jag minns inte så mycket av våren, jag glömde bort att beundra de rosa körsbärsträden utanför fönstret och hade ett hjärta som rusade av all ångest som bodde innanför jeansjackan. Och sedan kändes det som om sommaren försvann med en enda blinkning. Plötsligt hade ett beslut fattats och jag grät bland flyttkartonger, packade ner nio år av minnen, rev mina handleder under drömfyllda nätter och bodde plötsligt i någon annans lägenhet. När hösten kom blev det lite lättare att andas, men ångesten ville inte lämna min bröstkorg. Och sedan kom vintern med samma ångest, men också med några ljuspunkter i allt det mörka. Och plötsligt var det dags att ta farväl av ett år som jag från början hade hoppats på skulle bli bättre än 2010.
Jag har inga nyårslöften inför 2012 och egentligen inga mål som måste uppnås heller. Jag vågar inte ens ha några förväntningar. Jag tänker bara att det måste bli bättre.
