the curious girl realizes she is under glass

Jag är verkligen inte vän med den här sommaren. Juli väntar runt hörnet och jag saknar våren. Kroppsföraktet blir så påtagligt om somrarna och det är svårt att värja sig för tankarna (och värmen gör det liksom svårt för mig att gömma eller ignorera föraktet). Att jag dessutom fyller jämt i mitten av augusti och har passerat årsdagen för min arbetslöshet gör väl inte saken mycket bättre. Jag tänker att jag är för gammal för att befinna mig i den här situationen.

Häromdagen höll jag på att börja gråta under ett möte med min handläggare på AMS. "Jag förstår inte varför du inte får napp" sa han och det förstår inte jag heller och sedan ställde han frågor som gjorde ont (är du blyg när du går på intervjuer? det är väl inte så att du inte söker jobb eftersom du blir försörjd av din sambo och har den tryggheten?) och jag märker hur självförtroendet minskar för varje dag som går, men jag vägrar att ta en praktikplats i en butik bara för att det ser fint ut i deras statistik (han verkade tycka att jag skulle nöja mig med det). Och ja, jag har till och med tackat nej till ett semestervik nu i sommar, för jag vet ju hur dåligt jag skulle må om jag tvingades jobba på ett hem för dementa (inget ont om de som gör det, men jag får ont i magen bara av att tänka på det och det är ingen idé att jobba med något som ger en ångestkänslor och dessutom är jag trött på att jobba med sådant som inte har med min utbildning att göra), så jag får väl skylla mig själv eller något. Denna frustration alltså, jag blir galen.

By the way, ni läser väl Linna Johanssons blogg? Hon är fantastisk, dessa ord fastnade direkt hos mig. Min syn på framtiden ser nog inte särskilt ljus ut. Förlåt om det här inlägget blev lite deppigt.