this town rips the bones from your back

Om jag bara orkade skulle jag nog skriva något om hur ont det kan göra när man upptäcker hur fort tiden går samtidigt som man bläddrar i ett fotoalbum och inser att man har tappat bort sig själv någonstans på vägen och sörjer den man aldrig blev (men som man fantiserade om när man var fyra eller sju år), att det finns hundratals meningar som då och då sägs av någon i min närhet så där i förbifarten bara (och som är betydelselösa för alla utom mig) som växer sig fast som nervtrådar i min hud och sedan håller mig vaken om nätterna eller om den där känslan av osynlighet och utbytbarhet som blir alldeles för påtaglig ibland (den gamla bästisen som inte bryr sig om att leta upp mig på Facebook, telefonen som aldrig ringer efter att jag har varit på en jobbintervju, bekanta som glömmer bort mig som om jag aldrig ens har existerat). Om jag bara orkade skulle jag dessutom skriva något om hur rädd jag blir ibland. För allting egentligen, men allra mest för att bli lämnad av människor jag älskar, mörkret, de jobbiga tankarna och tomheten. Och ibland skrämmer hela mänskligheten mig (för att det finns så många människor som är egoistiska, ytliga, maktgalna, otrevliga och hänsynslösa). Jag skulle också kunna skriva något om känslan av att alla andra tycks vara så lyckliga hela tiden samtidigt som jag inte kan låta bli att tänka att det fattas saker i mitt liv (även om jag sover bredvid en mjuk katt som spinner, även om jag har någon vid min sida som ibland säger "du är det finaste jag vet") eller om min önskan om att kunna älska min kropp precis som den är eller om det dåliga samvetet som skaver alldeles för ofta. Om jag bara orkade.