måndag 23 mars 2009

you and me together through the days

För sju år sedan bodde jag i ett väldigt litet rum med snedtak och klotter i garderoben från tidigare hyresgäster. Mina tankar fick knappt plats, jag hade svårt för att andas om nätterna och det låg alltid ett rakblad nära till hands under min kudde. Jag letade ständigt efter kärleken, men tycktes leta på fel ställen och gick alltid vilse. Tills den där dagen i mars, när jag träffade någon som inte var som alla de andra. Någon som visade sig vara mitt livs kärlek.

Jag minns fortfarande den där morgonen för sju år sedan när jag låg i min säng, solen kysste min hud genom takfönstret och din doft hade lagt sig till rätta bland mina lakan och i mitt hår. "Jag håller på att bli kär i dig". En mening som fick alla känslor att bubbla som sockerdricka i min kropp. Vetskapen om att jag hade funnit någon som jag kunde vara mig själv med, att jag hade berikats med det finaste som finns på den här planeten.

Jag vet inte hur det skulle ha gått utan dig. Allt blev så mycket lättare den där dagen i mars för sju år sedan, när du klev in i mitt liv och började älska mig. Jag kan inte tänka mig ett liv utan dig. Jag älskar dig till månen och tillbaka.

4 kommentarer:

tintin sa...

Nu blev jag alldeles rörd här hemma av detta jättefina inlägg . Du skriver så levande.Och att du fann din Peter är ju undebart. Men rätta mig om jag har fel men hade hn inte en vespa när han kom till skolan???*ler*Puss puss

Fatima sa...

Åååh kärleken är så vacker! Tack för att du delade med dig av detta fina. Stora kramar

Anonym sa...

vackervackert!

och grattis får jag nog också säga :D

kram!

nippertippa sa...

åh, vad gulliga ni är! tack för era fina kommentarer.

tintin: hi, hi, jo det stämmer att han körde ut dit på en vespa en gång. men det var inte hans, utan hans bror. :)