jag har sett livet från båda sidor nu, från upp och ner

Jag tänker att jag bär på en annan slags rädsla också. Som började med det knarrande ljudet från köksskåpet, varje gång han tog fram sin whiskeyflaska. Att se hur någon förändras för varje glas som hälls upp för att till slut försvinna helt, att bäva för stunden när han har druckit halva whiskeyflaskan och ligger på toalettgolvet och gråter och frågar om jag skulle ta hand om honom om han skulle försöka ta sitt liv och det misslyckades. Att hela tiden vara nedtyngd av oro, skuld och bitterhet. Att alltid vara nervös när man går på fest, undra hur mycket han kommer att dricka och vad han kommer att säga när han blivit full. En rädsla jag bär med mig, den blossar upp när jag är hemma hos en vän då hennes man kommer hem berusad efter en after work, när jag åker tåg mellan Lund och Malmö en fredagskväll eller en lördagskväll och berusade män fyller tågvagnen med skrikprat och ölindränkta andetag. Det känns som om jag alltid kommer att vara på min vakt.

Och jag tänker att han verkar må mycket bättre idag och det gör mig glad. Han lyser upp när han pratar om Japan och min oro lättnar. Och jag tänker att jag aldrig ångrat mitt beslut, trots allt. För en dag kommer sorgen vara helt utsuddad och då kommer det att finnas plats för något annat, något stort och överväldigande. Jag längtar dit och jag är på väg.