jag ska se den här imorgon och kommer förmodligen inte att kunna sova på en vecka eller nåt... *yikes*

this day anything goes

Happy halloween! Visst är det lite sjukt att det är november imorgon? Var tog oktober vägen? Och resten av året? Hur kan det gå så fort hela tiden? Känslan av otillräcklighet förföljer mig när tiden går så fort och det känns som om man inte får något gjort av allt det där man borde och måste göra. Men äh, man får väl försöka koppla bort det och tänka på allt det där som är fint istället (vännerna som är världens bästa, katten som sover på min mage när jag somnar på soffan, syskonbarnen som är världens finaste och killen som värmer mig med kroppsvärme och ord).

om jag kunde skriva ett brev till mitt fjortonåriga jag

Jag kom på rubriken när Alexandra gjorde en Alex Schulman (läsarna föreslår en rubrik som bloggaren skriver texten till). Hennes fina brev till sitt fjortonåriga jag fick mig att fundera på vad jag själv skulle skriva till mitt fjortonåriga jag, om jag kunde. Kanske något i stil med det här:

"Kära Jessica, det kommer inte alltid att kännas så här. Det kommer att bli bättre, tvivla inte. Var inte så hård mot dig själv. En dag kommer du att tänka tillbaka på stunderna när du låste in dig i badrummet, fyllde handfatet med vatten och skar dig i handleden under vattnet och då kommer du att ångra att du inte älskade dig själv mer. Glöm inte bort att du är bra, precis som du är. Ta hand om dig."

beauty is the beast

Men alltså, fan vad jag är trött på att läsa om kvinnors kroppar. Det räcker liksom nu. Jag förstår inte varför det måste skrivas otaliga artiklar om kända kvinnors osunda livsstilar eller varför det måste rapporteras stup i kvarten om kända kvinnors vikt - samtidigt som artiklarna och rapporterna om kända mäns osunda livsstilar och vikt uteblir. För vems skull skriver man? Läser andra kvinnor detta av intresse? Själv är jag sjukt ointresserad av att läsa om hur Let´s Dance-Annika blev av med sina mammakilon eller om de nya skräckbilderna på Sarah Jessica Parker.

Och varför är det egentligen fritt fram att kommentera och håna kända kvinnors kroppar när man känner för det (till exempel i en recension, som Anders Nunstedt gjorde med Britney Spears förra året när han skrev "jag satt så nära att jag kunde se groparna i låren genom Britneys nätstrumpor" i en recension av hennes konsert)? För att en kvinna helt enkelt får finna sig i att hon är ett objekt som ska navelskådas och betygsättas at all times?

Jag kan bara dra en enda slutsats av all smörja som publiceras: du får, som kvinna, aldrig någonsin känna dig nöjd. Om du är smal får du tips på hur du ska klä dig för att trolla fram kvinnliga kurvor, om du är tjock får du tips på hur du ska klä dig för att trolla bort kvinnliga kurvor. Ergo: du duger aldrig som du är. Suck... *dör*

darling, we´re the young ones

På tal om det där med barn; ibland känns det nästan som om de flesta är bättre än mig på att vara vuxna. Trots att jag är över trettio och har ett arbete som myndighetsperson. Men jag har inget fint middagsbord, jag samlar inte på Iittala-ljusstakar, jag har inte ett nyrenoverat och vitt hem med fotoväggar och noga utvalda kuddar eller en ständigt välfylld kyl och frys, jag har en TJOCK-TV, jag är inte intresserad av blommor och har aldrig haft några orkidéer, jag är inte ens förlovad och det är tveksamt om jag någonsin kommer att äga en bil. Jag trivs bäst i Converse-skor och färgglatt nagellack, jag är urdålig på att laga mat, jag är inte alls intresserad av heminredning och jag är dålig på att ta tag i saker som behöver fixas (jag och P har till exempel bott i den här lägenheten i två år och har fortfarande inte fixat gamla tavelhål och dylikt, han är inte heller särskilt händig av sig).

Men samtidigt är det väl det som är tjusningen med att vara vuxen? Att kunna bestämma själv hur man vill ha det, hur man vill vara. Och jag trivs ju faktiskt ganska bra med att inte ha ett hem fyllt med Josef Frank-tyger, skira klänningar hängandes på väggen eller en kaninlampa i fönstret. Och dessutom väljer jag att ta det som en komplimang när folk tror att jag är mycket yngre än vad jag är.

Nej, nu ska jag nog göra något så vuxet som att städa och byta lakan. Och ha lite ångest över att det är måndag imorgon igen.

that song was about you

Åh, jag älskar The Wedding Singer, en av mina absoluta favoriter. Jag gråter varje gång jag ser slutscenen, när Robbie sjunger världens finaste låt till Julia. Så himla romantiskt. *dör*

people say it´s in the air

Så himla härligt med helg! Även om jag är superförkyld och inte hittar på något särskilt alls. Jag och P tog en promenad i det fina höstvädret tidigare, sedan däckade vi i soffan tillsammans med katten. Nu sitter jag och googlar Marc by Marc Jacobs-väskor (jag skulle vilja ha Sasha-väskan, någon som vet var man kan hitta den?), snart är det dags för mat och Fire walk with me. Den enda nackdelen med helgdagar är att de går förbi alldeles för snabbt.

the falling leaves of red and gold

Igår var en fantastiskt fin höstdag, jag ville inte att den skulle ta slut. Och nu är det söndag kväll igen och jag vill inte att helgen ska slut, jag vill inte att hösten ska slut. Gårdagen spenderade jag på bästa sätt i Lund tillsammans med världens sötaste systerdotter som ville klättra i träd, cykla fort till lekparken och plocka löv från lövhögarna i parken. Fint! ©

ibland tänker jag nog för mycket

Det där med barn, alltså. Det är ett återkommande tema i mina tankar. Ibland känner jag mig redo för att skaffa barn, andra gånger känner jag att det är för stort och diffust. Man är nog aldrig riktigt redo, man kan nog aldrig hitta det där perfekta tillfället för att börja skaffa barn. Antar jag.

Men nu har jag börjat tänka att jag kanske skulle vilja påbörja barnaskaffandet nästa år och hur fint det vore att bli gravid. Samtidigt som det är så mycket som skrämmer. Som att bära på ett barn och därmed gå upp mycket i vikt (jag skulle kunna komma upp i 100 kg, jag överdriver inte) och sedan föda det. Jag vet redan att jag inte skulle klara av en vanlig förlossning (det handlar om ren och skär skräck), det spelar ingen roll att "det är naturligt och har gjorts i alla år". Jag skulle förmodligen kräva planerat kejsarsnitt och frågan är hur lätt det är att få det?

Och så är det där med framtiden; hur skrämmande den känns. Som om det bara tycks bli värre och värre. Kommer det att finnas något berikande för barnen att växa upp i? Malmö känns definitivt inte som någon barnvänlig stad, vilket gör att vi måste flytta... osv.

Sedan är det ju så att jag bara har 50 % chans att bli gravid på grund av en operation och tänk om världen inte alls går under om några år och tänk om jag plötsligt är över 40 år och ångrar att jag aldrig skaffade några barn... osv. Ja, jag tänker nog för mycket, som vanligt. När jag helt enkelt borde ligga mer.

sådant som har hänt i september

Jag har sett det allra sista avsnittet av Twin Peaks och känt en slags tomhet infinna sig efteråt. Vilket slut! Och Dale Cooper alltså, vilken man! Jag är helsåld. Jag har förresten sett det allra sista avsnittet av Mitt så kallade liv också och kan inte alls förstå varför det inte gjordes fler avsnitt. Nu behöver jag en ny tv-serie att vältra mig i när höstmörkret dundrar in och jag ska försöka få tag på Nollor och nördar. Tips på var man kan hitta den (helst DVD-box)?

Och så har jag fått äran att bli fadder åt världens sötaste Gustav. Sista söndagen i september fick jag alltså läsa min dikt i kyrkan, hänga med min kära familj, äta lyxig tårta och känna kärleken fladdra som svalor i bröstkorgen.

något fint att se fram emot

Sofia Coppolas nya film Somewhere.