Det där med barn, alltså. Det är ett återkommande tema i mina tankar. Ibland känner jag mig redo för att skaffa barn, andra gånger känner jag att det är för stort och diffust. Man är nog aldrig riktigt redo, man kan nog aldrig hitta det där perfekta tillfället för att börja skaffa barn. Antar jag.
Men nu har jag börjat tänka att jag kanske skulle vilja påbörja barnaskaffandet nästa år och hur fint det vore att bli gravid. Samtidigt som det är så mycket som skrämmer. Som att bära på ett barn och därmed gå upp mycket i vikt (jag skulle kunna komma upp i 100 kg, jag överdriver inte) och sedan föda det. Jag vet redan att jag inte skulle klara av en vanlig förlossning (det handlar om ren och skär skräck), det spelar ingen roll att "det är naturligt och har gjorts i alla år". Jag skulle förmodligen kräva planerat kejsarsnitt och frågan är hur lätt det är att få det?
Och så är det där med framtiden; hur skrämmande den känns. Som om det bara tycks bli värre och värre. Kommer det att finnas något berikande för barnen att växa upp i? Malmö känns definitivt inte som någon barnvänlig stad, vilket gör att vi måste flytta... osv.
Sedan är det ju så att jag bara har 50 % chans att bli gravid på grund av en operation och tänk om världen inte alls går under om några år och tänk om jag plötsligt är över 40 år och ångrar att jag aldrig skaffade några barn... osv. Ja, jag tänker nog för mycket, som vanligt. När jag helt enkelt borde ligga mer.
9 kommentarer:
Känner igen mig jättemycket, skrev ett liknande inlägg för kanske ett knappt år sen. Men så bara kändes det lite mer rätt och nu är det ganska fantastiskt. Skrämmande men härligt.
Jag känner också igen mig, jag är rädd för att det kommer bli så jobbigt med min diabetes (massa risker) men jag vill också. Någon dag. Och längtar och drömmer. Men den där rädslan alltså. Kommer min trasiga kropp någonsin kunna bära på en människa?!
Känner också igen mig galet mycket. Tack för den texten.
Men jag hävdar: man kan inte tänka för mycket. Man tänker som man tänker.
jag gillar sista raden. :*
Kulturkoftan; Jag vet att det är risker att bli gravid med barn med högt socker osv. men visst är det själva förlossningen som kan det kan bli komplikation med, eller?
Jessie; jag/ vi finns alltid om du vill prata om det och lätta ditt hjärta. <3
det enda jag vet är att du skulle bli en fantastisk mamma <3
känner också igen mig i dina tankar. jag tycker det är skrämmande men samtidigt vet jag att jag Vill ha barn, nångång liksom. tror inte att man kan vänta på att det ska kännas helt rätt.
tycker att du ska snacka med p om dealen du vet ;)
kram!
hanna: åh, vad fint när det blir så och att det känns fantastiskt. det är så kul att få följa det på din blogg också!
sofia: usch ja, vad läskigt det kan kännas, fastän man har den där längtan inom sig... men det kan ju bli så himla bra med! jag hoppas och önskar det. kram!
frida: tack själv, för din fina kommentar! och ja, det var väldigt klokt sagt. att man tänker som man tänker.
marie: hi, hi! :*
josie: och tack för att du finns! <3
emelie: aww, gulle dig! right back at ya. ja, får väl ta det där snacket snart... för det vore ju faktiskt en fin deal. ;) kram!
Det skulle kunna ha varit jag som skrivit den där texten, andas man bara i magen så skingras tankarna och paniken skjuts på framtiden ;)
empan: tack för den fina kommentaren!
Skicka en kommentar