so come give me a hug

Nu har jag varit en trettioåring i två veckor och det känns som om jag inte har förstått det ännu. Att jag är så gammal, liksom. Jag känner mig fortfarande som 25 eller nåt och jag har väldigt svårt för att se mig själv åldras. Det är inget jag oroar mig över eller så, jag tycker bara att det känns lite märkligt. Jag kan knappt förstå att det har hunnit gå mer än femton år sedan jag var en nybliven tonåring som läste Okej, avgudade Take That och busringde till Heta linjen. Eller att det är tjugo år sedan som jag var en tioåring som älskade att spendera sommarlovet hos farmor och farfar, hängde så mycket som möjligt i stallet och spenderade helgkvällarna med att sova över hos bästisen. Åren bara rusar förbi och ibland måste jag verkligen kämpa för att njuta av nuet, istället för att oroa mig eller ta något för givet.

Det mest påfrestande med att bli äldre är alla andras förväntningar. Vid den här åldern ska man ha hittat sig själv och man förväntas vara gift, ha jobb, barn och hus. Jag har slutat räkna hur många gånger jag har fått frågor som ”ska inte ni gifta er?” eller ”snart är det väl er tur att skaffa barn?”. Det är med andra ord inte så konstigt om man - som överviktig, ogift, barnlös och arbetslös - känner sig sjukt misslyckad och patetisk ibland. Och det är oerhört tröttsamt.

Förra lördagen firade jag födelsedagen med mina kära vänner. Jag anordnade ett barnkalas, komplett med fiskdamm och allt, och det hela slutade med att vi (bland annat) åkte skateboard inomhus. Det var sjukt roligt och såg ut så här: