fredag 30 mars 2012

livet pågår nån annanstans

Nu har jag stirrat på den här fina bilden på Frida Fahrman i flera minuter, jag kan liksom inte låta bli. Jag känner hur det river i bröstkorgen, en blandning av avundsjuka och längtan. Och jag undrar om jag någonsin kommer att få känna någon växa inuti mig och om jag någonsin kommer att få bära någon på min arm och närmast mitt hjärta som jag kan kalla min eller om jag är för skadad fysiskt sett eller om tiden rinner iväg från mig. Väldigt konstruktivt, eller hur? Nej, nu ska jag nog försöka göra något mer konstruktivt. Som att diska, söka jobb eller dammsuga. Eller titta på Buffy. Eller duscha.

 

torsdag 29 mars 2012

jag har sett livet från båda sidor nu, från upp och ner

Jag tänker att jag bär på en annan slags rädsla också. Som började med det knarrande ljudet från köksskåpet, varje gång han tog fram sin whiskeyflaska. Att se hur någon förändras för varje glas som hälls upp för att till slut försvinna helt, att bäva för stunden när han har druckit halva whiskeyflaskan och ligger på toalettgolvet och gråter och frågar om jag skulle ta hand om honom om han skulle försöka ta sitt liv och det misslyckades. Att hela tiden vara nedtyngd av oro, skuld och bitterhet. Att alltid vara nervös när man går på fest, undra hur mycket han kommer att dricka och vad han kommer att säga när han blivit full. En rädsla jag bär med mig, den blossar upp när jag är hemma hos en vän då hennes man kommer hem berusad efter en after work, när jag åker tåg mellan Lund och Malmö en fredagskväll eller en lördagskväll och berusade män fyller tågvagnen med skrikprat och ölindränkta andetag. Det känns som om jag alltid kommer att vara på min vakt.

Och jag tänker att han verkar må mycket bättre idag och det gör mig glad. Han lyser upp när han pratar om Japan och min oro lättnar. Och jag tänker att jag aldrig ångrat mitt beslut, trots allt. För en dag kommer sorgen vara helt utsuddad och då kommer det att finnas plats för något annat, något stort och överväldigande. Jag längtar dit och jag är på väg.

lördag 24 mars 2012

jag vet hur ont det gör när hoppet dör

En fredag i slutet av mars, en dag då jag sysselsätter mig med att tvätta, städa, diska och vattna blommorna. En dag som skulle ha varit vår 10 års-dag. Om det fortfarande hade varit vi. En dag då jag får ett mail från spraydate; "Hitta din drömpartner i vår!", en dag då jag tvättar, städar, diskar och vattnar blommorna för att slippa tänka på nio, tio år som kommit och gått. En dag då det har gått en vecka sedan han berättade att han ska åka till Japan och kanske stanna ett år. En dag då vännerna undrar hur det går med dejtandet och hur jag berättar att det fortfarande inte hänt något för hur ska jag någonsin våga igen? En dag då jag fortfarande inte vågar tro att jag kommer att hitta min drömpartner (eller han mig), en dag då mitt hjärta minns förra vårens ångestdrypande fredagar och fortfarande försöker slå i takt med sorgen som bor i min bröstkorg. En helt vanlig fredag, men ändå inte.

måndag 19 mars 2012

jag kommer aldrig att posera med en pinnstol

Jag vet, man förlorar bloggläsare och man hamnar inte direkt på några topplistor, när man bloggar sällan och dessutom om deppiga saker när man väl skriver. Man ska ju ställa sig på en pinnstol och snurra i en klänning som sitter som en smäck, spexa till det med gif-bilder eller visa pastelliga bilder på kläder (vintage!) och hem (vintagemöbler!). Men sanningen är att jag går klädd i min pyjamas om dagarna och jag skulle förmodligen ramla av om jag ställde mig på en pinnstol. Om ni undrar varför.

Och snart kommer jag väl att blogga om något deppigt igen (för hur gärna jag än vill, så är jag ingen Clara eller Emma) så tills dess tycker jag att vi tittar på några pastelliga bilder som jag faktiskt lyckats ta.












tisdag 13 mars 2012

love is so overrated

Om jag fällde en liten tår när Molly Sandén sjöng den här i lördags? Kanske det, kanske det.

MVH emotjej_79

söndag 11 mars 2012

jag ägnar mig åt min längtan

Jag blev sjuk, igen. Så jag har haft tid till att tänka, igen. På lyckan; att hitta den i sig själv. Att bygga upp en inre styrka. Att se till det som är bra. Att inte sätta sin lycka i någon eller något annat. Att leva med ensamheten. Hur jag vet allt det där; hur man bör göra, hur man bör tänka. Men hur det ändå är det svåraste som finns. Den här tomheten inombords ekar så högt att jag misslyckas hela tiden. Och den här längtan, den finns där hela tiden, ibland håller den mig vaken om nätterna. Jag har fastnat, i längtan. Jag orkar inte så mycket mer just nu, jag ägnar mig åt min längtan. Efter någon som ser och älskar det skeva och fula, lika mycket som det vackra och sköna. Efter ett barn som har min uppnäsa eller mitt leende, som jag läser godnattsagor för, som jag kramar hårthårthårthårt varje dag, som jag leker vattenlekar med i badkaret, som jag delar hemligheter med, som jag vill visa världen. Att ha någon att komma hem till. Att känna hur alla pusselbitar äntligen fallit på plats.

Det är min längtan och jag kommer att gråta om jag vill.

fredag 2 mars 2012

våren bultar i min bröstkorg

Oj. Två veckor sedan jag skrev något. Tröttheten och tankarna har varit förlamande, sedan kom förkylningen och jag blev ännu tröttare. Men nu har våren kommit! Och med den; ljuset. Som jag har längtat, som jag behöver det. Jag har tänkt mycket på de kloka kommentarerna till förra inlägget och kommer snart att skriva ett inlägg om det. Jag ska bara hitta orden.

Men nu tar jag helg. Jag ska ut i vårsolen och skrika mitt vårskrik!




















Och så ska jag hänga med dessa fina!!! <3<3<3