hipp hipp hurra för dig idag ♥

Idag, för fem år sedan, flyttade en ny slags kärlek in i min bröstkorg. När du kom till världen. Den träffade mig med en sådan kraft när jag träffade dig för första gången, när du bara var en dag gammal, och ibland känns det som om min bröstkorg ska implodera eftersom jag älskar dig så himla, himla mycket.

 

Jag kan nästan inte förstå hur det redan kan ha gått fem år sedan jag började älska dig och att du är så stor nu, samtidigt som du fortfarande är liten. Du har blivit en sådan klok, rolig, omtänksam och modig liten människa. Du älskar att klättra och dansa och du vill bli både dansfröken och frisör när du blir stor. Du älskar dessutom att åka karuseller, precis som jag. Du lär mig nya saker hela tiden, som när du berättade att varje gång en bebis skrattar för första gången får en älva sina vingar.

Jag hoppas att jag får lära dig nya saker också, jag vill dela med mig av allt det där jag känner till, jag vill visa dig världen. Jag vill berätta om den första vårdagen under de rosa körsbärsträden då våren bultar i bröstkorgen, om vänskapen som kan lyfta upp en ur det mörka, om orden och musiken som kan plåstra om det trasiga tonårshjärtat, om den första kyssen som kan smaka som hubba bubba eller vanilj.

Jag ska älska dig resten av mitt liv.

man måste genom skam, man måste genom drömmar

Det är när jag tappar räkningen över hur många nätter i rad jag somnar gråtandes eller när jag inte längre kan gå upp ur sängen, klä mig, äta frukost utan att bli yr av hjärtklappning och sömnbrist eller när jag gråter ner i kaffekoppen och skakar av dåligt samvete över att jag åter igen inte kan gå utanför dörren, ta mig till jobbet. Som jag börjar tänka det kan inte vara meningen att man ska må så här. Och så kommer det en torsdag då jag sitter mitt emot en läkare med vänliga ögon och pratar om ett års ångest som samlats i min bröstkorg och om jobbet som tycks kväva mig och om livet som inte blivit som det var tänkt. I samtal nära gråt står det i läkarintyget och jag som alltid behållit gråten för mig själv, aldrig visat min sorg, försöker förklara för mamma när hon frågar varför har du inte sagt något? att jag inte visste hur. Att jag trodde att jag kunde vänta ut det, för alla har hela tiden sagt säger att det kommer att bli bättre.

Men jag väntar fortfarande. Och så tänker jag på min mormor och min moster, hur jag saknar dem och hur jag skulle vilja fråga dem om de också kände sig vilsna när ångesten rev i deras bröstkorgar. Det finns så mycket som aldrig fick bli sagt. Och så läser jag ur Sylvia Plaths dagböcker och känner trots allt ett slags lugn; jag har insett. Att jag behöver hjälp med att reda ut allt det där trassliga i min bröstkorg. Att jag samtidigt vill fortsätta vänta på att det ska bli bättre, jag vill inte ge upp.

så jag säger att jag inte har förändrats, men det har jag visst

Hej bloggen, long time no see. Jag lovar att snart skriva här igen, men tills dess önskar jag glad midsommar! Med en bild som är tre år gammal som visar ett smalare och gladare jag, som får mig att tänka på allt det där som hinner hända under åren som bara går och går och allt det där som aldrig händer. Men idag ska jag umgås med de finaste människorna som finns och inte tänka så mycket alls, bara känna tacksamhet över dessa fina människor som alltid står redo att fånga mig när jag faller.

men om en vän kan viska och ett löfte brista, då går jag hellre hem

Alla runt omkring mig vill att livet ska skynda vidare; säger att inget händer om jag inte gör något åt det. Och frågar om jag har kommit över honom, hur det går med sökandet efter en ny kärlek. Jag vet inte vad jag ska svara, hur jag ska förklara, jag tror de uppfattar det som ursäkter ändå. Det har gått ett år nu. Jag förstår inte hur det kan ha gått ett år redan. Och om det innebär att man har kommit över honom när man inte längre hyser några romantiska känslor för honom så har jag det; kommit över honom. Det var länge sedan jag älskade honom så som jag brukade älska honom. Men att lämna honom är det sorgligaste jag behövt göra och jag vill aldrig någonsin behöva uppleva det igen. Jag vet inte om den här rädslan kommer att bli mindre med tiden, ett år har inte gjort särskilt mycket med den, men jag hoppas det. För jag vill också att livet ska skynda vidare. Men jag vågar inte ha bråttom. Ibland känns det som om jag står kvar någonstans där bland de hårda orden och flyttkartongerna och försöker förstå vem jag är, var jag ska gå. Jag tänker att om jag tar en dag i taget så borde det någon gång komma en dag då jag faktiskt förstår, då andetagen faktiskt känns lite lättare och då rädslan faktiskt har skingrats.

och en dag kommer dina andetag att lättna, du kommer att förstå

Och samtidigt kommer det ett mejl från någon som läser min blogg och som precis har lämnat ett destruktivt förhållande bakom sig. Och jag försöker peppa, jag vet att ångesten är svårast att bära när man precis har lämnat. Och jag tänker att jag måste bära den här ensamheten som ibland river som vassa klor mot min hud nu, den kommer inte att vara för alltid och den är lättare att bära än ångesten jag kände när jag hörde hans nycklar i dörren klockan fyra på morgonen eller när fredagen närmade sig varje vecka. Jag tänker att det är sant, det som alla brukar säga. Det blir bättre. Och det kommer hela tiden att bli bättre.

mina känslor har jag svårt att lämna bort

Jag är så trött på den här martyrrollen som jag alltid ramlar tillbaka till. När det känns som om livet pågår någon annanstans, som om det är till för alla andra. När jag spenderar en hel dag i min lägenhet och har teven på bara för att få höra någon annans röst. Då känns den här ensamheten som tusen nålar i min bröstkorg, då vill jag gå flera år tillbaka i tiden och välja annorlunda. För man blir så himla utmattad av det här. Att bli avundsjuk på människor man egentligen inte känner som förlovar sig, gifter sig, skapar en egen liten familj, som om det vore det lättaste här i livet. Att vara bitter över att det inte blev som det var tänkt, att jag stannade kvar för länge, att jag låter dagarna gå, att jag fortfarande väntar på det där romantiska filmslutet. Att känna sorg över hemligheterna på våra ryggtavlor som suddats ut, alla år och ord som har runnit förbi oss och barnet som aldrig fick bli mitt.

jag vet att det går över men det är lika svårt för mig

Och så går det neråt igen. Man somnar med den där känslan tryckandes under revbenen, nära hjärtat, man vaknar med den nästa morgon igen och igen. Så blir det söndag och man känner sig trött och ensam och man kliver inte utanför dörren på hela dagen. Man börjar tänka för mycket på det där svåra och svarta och så ligger man och gråter mot kattens päls som blir blöt. Man tänker att det hela tiden kommer tillbaka till; det är ju inte så här jag vill ha det. Sedan försöker man skriva något om det, men det känns som om man bara upprepar sig hela tiden så man bestämmer sig för att sova istället.