och det var dans, dans, dans

Jag har haft en sådan himla fin helg. Öl, pizza, sol, tjejsnack, dansdansdans, skratt, lekparkshäng, schlager och en bröstkorg full av KÄRLEK med stora bokstäver för dessa fina människor som finns i mitt liv. Alltså, jag kan knappt fatta det. Ömheten! Tacksamheten! Glädjen!

Jag tänker på det där fina nu, när söndagsångesten river i min kropp. Åh, jag önskar att jag kunde ha ett sommarlov som när jag var liten.

en himla massa länkkärlek

Ni vet den där känslan när man ramlar över en ny blogg, som man gillar så himla mycket och som man bara vill läsa mer, mer och mer av? Jag älskar det. Appelpaj är en sådan blogg, ni måste läsa! Jag känner igen mig i ungefär allt hon skriver och hon skriver så himla fint.

Ni vet när man träffar en bloggare som visar sig vara lika fin och härlig i person, som hon är på sin blogg? Då blir man glad att man råkar bo i samma stad som denna bloggare. Jag menar Mirijam, som jag träffade över en fika för några veckor sedan. Och Zahra, också himla fin tjej! Alltså, jag älskar internet och att ha en blogg och att man får lära känna så många kloka människor genom den. Mitt liv skulle vara så mycket tråkigare och fattigare utan det där. What she said!

Jag tycker förresten att ni ska läsa det här inlägget av Emelie Thorén, som skriver om vikten att blogga personligt/privat. "Jag ORKAR inte mer glättighet och leenden som inte når ögonen och kvittrande "allt är perfekt i mitt liv just nu och vi bakade bullar i morse, organiska faktiskt". Good for you! Men för mej känns det som en Disney-värld." Ja men precis! Jag har alltid haft lättare för att skriva om jobbiga och svåra saker, än att prata om dem. Att skriva om sådant som skaver istället för att posera i en vintageklänning på en pinnstol. Därför blir det här en ganska privat blogg (jag har dock förstått att jag måste ta hänsyn till personer som inte vill figurera i bloggen) och därför föredrar jag att läsa just sådana bloggar.

och du gör så att jag orkar

Och när jag har en tung dag på det nya jobbet och mest längtar efter helg och kompishäng och kramar går jag in på toaletten och torkar bort några tårar med baksidan av min hand och tittar på bilderna av dig och din storasyster i min telefon, då kan jag inte låta bli att le. Och så tittar jag på den här lilla videosnutten om och om igen och så orkar jag plötsligt lite mer.

hipp hipp hurra för dig idag ♥

Idag, för två år sedan, växte mitt mosterhjärta sig dubbelt så stort. När du kom till världen. Vi trodde att du skulle ha samma mörka ögon och hår som din storasyster, men du fick det blondaste håret och de finaste blå ögonen. Och ett leende som kan förvandla den kallaste vinterdagen till den vackraste sommardagen. Sedan jag visste att du fanns har jag älskat dig och jag älskar att jag får vara med och lära känna dig.

Just nu är du en mycket trotsig tvååring, precis som din storasyster var. Storasyster som är din stora idol. Du tycker om att dansa (helst till Pippi-låten) och städa och om du själv fick välja skulle du nog vara utomhus precis hela tiden. Du tycker om att stå i fönstret och titta efter bilar och bussar och du tycker om att läsa böcker, särskilt böcker om djur. Du är rolig och nyfiken och du får ditt mosters hjärta att smälta när du vill hålla din lilla hand i min. När du slänger iväg en slängpuss åt mitt håll eller säger "puss" och ger mig en när jag ska gå hem, när du skrattar åt något roligt storasyster gör och vill härma henne.

Jag skulle ge dig allting du pekar på om jag kunde, jag vill visa dig världen, jag vill dela med mig av allt jag känner till. Om lyckan att ha en storasyster, hur man gör roliga grimaser, vad som får ett tonårshjärta att bulta och hur man plåstrar om tonårshjärtat när det går sönder, vilken musik som bubblar som sockerdricka i kroppen när den första vårdagen kommer, hur vänskap kan rädda en, hur man blandar det perfekta glaset O´boy. Jag längtar. Jag ska älska dig resten av mitt liv.

och jag inser plötsligt, kärlek får man bara se när tak och väggar rasar in igen i ensamheten

Snart har det gått ett år och jag tänker på den där svåra seperationsångesten i början, trots att det var mitt val att lämna. Hur jag höll på att gå sönder av att behöva vara ensam fastän jag hade känt mig ensam så himla länge, hur jag grät i hallen varje gång jag kom hem till en lägenhet som egentligen inte var min och som var tom. Nu innebär ensamheten något annat. Vi har försonats, ensamheten och jag. Nätterna är inte längre svåra. Jag har det bra här, med mig själv.

Men samtidigt. Känner jag en längtan som växer under mina revben, nära hjärtat. Efter någon att komma hem till, någon som gör det lite bättre, lättare. Och jag har skrivit om den tidigare; rädslan. Hur den håller hårt i mig, gör det svårt för mig att släppa taget. Jag tittar snabbt ner i marken om jag möter en främlings blick, jag loggar in på dejtingsajten för att logga ut direkt igen, mina läppar har nästan glömt bort hur beröring känns. Jag försöker radera bort destruktiva minnen från förra våren, sommaren och nio år tillbaka, jag försöker förstå att det kan bli annorlunda men det verkar ta tid. Jag vågar inte, orkar inte. Det är fortfarande för tidigt. Det tar tid, det är okej. Jag kommer att veta. När allt det där, fågelkvitter i bröstkorgen och kärlekssånger i huvudet, får börja ta plats igen. Tills dess fortsätter jag ha det bra här, med mig själv.

man måste dö några gånger innan man kan leva

Att äntligen landa i hur skönt det är att vara trettionågonting istället för tjugonågonting. Det känns som en befrielse. Jag bryr mig mindre om vad andra människor ska tycka och tänka om allt möjligt, jag tänker snällare tankar om min kropp, jag känner mig säkrare på mina åsikter, jag vet liksom mer om mig själv och vad jag behöver, vad jag är värd. Det var ganska jobbigt att fylla trettio, men jag känner inte direkt av någon ålderskris längre. Jag tänker mest på allt det där som ligger framför mig.

Men jag är fortfarande ganska blyg av mig. Och jag tänker att det är okej att jag inte är den där personen som pratar högt och mycket, som TAR PLATS, för jag är helt enkelt inte så. Men det känns svårt varje gång jag är ny i en arbetsgrupp, när man ska visa vem man är och vad man kan. Särskilt nu, efter förra våren då jag hade en chef som bröt ner mitt självförtroende i små, små bitar. Det påverkar mig fortfarande, jag har svår prestationsångest och jag är så himla rädd. Att jag inte ska orka. Visa vem jag är, vad jag kan. Fastän jag är trettionågonting och känner mig själv bättre nu än när jag var tjugonågonting. Men vissa saker tar väl helt enkelt lite längre tid än andra att bygga upp. Antar jag.

now you´re just somebody that I used to know

Sarah sa... "Att du fortsätter blogga är ett mysterium för mig. Du bloggar så sällan och det tråkar verkligen ut dina läsare. Blogga oftare! Du skulle onekligen få fler läsare då."

Åh, jag vet. Jag vet att jag är en tråkig bloggare när det blir glest mellan inläggen. Men den här våren. Det känns som om jag har varit mer sjuk än frisk. Orken, ska jag någonsin hitta den? Och orden? Det finns dagar, kvällar, nätter när jag stirrar på en tom skärm framför mig. Jag vill, men något hindrar. Så jag sover istället, försöker få ordning på mina tankar och andetag. Samtidigt tycker jag om att den här bloggen finns när jag behöver den, det är väl därför jag trots allt fortsätter i min egen takt. Vill man läsa typiska "idag har jag gjort det här"-inlägg får man nog läsa andra bloggar, med högre läsarantal. Så slipper man bli uttråkad.

Jag tänker mycket på tiden nu, hur den springer ifrån mig, på allt som hinner hända och allt det där som väntar. Snart har det gått ett år sedan jag fattade ett beslut som krävt mer av mig än vad jag någonsin kunnat föreställa mig och ibland undrar jag om det verkligen finns något kvar av mig. Att ge bort till någon annan. Om två månader åker han till Japan, på måndag börjar jag sommarjobba på en ny arbetsplats, snart är sommaren här på riktigt, livet måste fortsätta men man förändras för varje dag. Jag undrar om jag någonsin kommer att vänja mig. Jag undrar om det någonsin blir bättre, lättre.

första dagen i maj, på himlen syns inte ett enda moln

Tyra: Vill du också ha en bebis?

Jag: Ja, det vill jag.
Tyra: Men det kan du inte.
Jag: Varför inte? 
Tyra: Vet inte, men det går ju inte.
Jag: Men någon dag får jag kanske en bebis?
Tyra: Men då kommer du att få en bebis som är rädd för Betty.
Jag: Ja, det har du kanske rätt i.
Tyra: En del bebisar dör faktiskt.
Jag: Ja, det kan ju faktiskt hända.

Och sedan får jag en blöt puss, hon fortsätter att hoppa på studsmattan och jag undrar hur tiden kan gå så fort och hur det är möjligt att älska en sådan liten men samtidigt sådan stor människa så här mycket och sedan låtsas vi att hon är ett flygplan och hon väger nästan ingenting i mina armar och på himlen syns inte ett enda moln och nu ropar någon från balkongen att maten är klar.