när jag var elva år, hade rak lugg och drömde om popstjärnor varje natt (1990)

Jag var en sådan där mellanstadietjej med tandställning, rak lugg och ganska spinkiga ben. Jag läste Miranda-böckerna, spenderade mina fredagskvällar framför teven tillsammans med familjen och kysste mina idolplanscher god natt varje kväll. Hon var min klasskompis och bodde lite längre ner på min gata, hon hade stora glasögon och var omtyckt av killarna i klassen. Hon var duktig i friidrott, på att linda in taskiga kommentarer i ett samtal så att man knappt märkte det och på att skämta på andra människors bekostnad. Vi umgicks från och till i samma kompisgäng under mellanstadiet och högstadiet, men jag såg henne aldrig som min bästis. Hon brukade, med lite hjälp från en kille i klassen, skämta om min platta bröstkorg (men jag slapp i alla fall smeknamnet Plankan, det tillhörde en annan tjej i min klass) och jag minns särskilt en gång i omklädningsrummet innan gympan. En kvarglömd behå fick henne att skämta om hur jag minsann inte skulle kunna fylla ut en sådan där och alla skrattade så som alla brukade skratta åt hennes skämt. Ibland skämtade hon om mina kläder, ibland pratade hon skit om mig inför klasskompisarna och sedan pratade hon skit om klasskompisarna inför mig.

För några år sedan träffade jag henne igen och pratade med henne för första gången sedan jag lämnade Vetevägen och Furutorpskolan (det känns nästan som hundra år sedan). Hon är kortklippt, mamma till två pojkar och bland det första hon berättade var att hon hade bytt arbetsplats från en skola till receptionen i en bilverkstad. ”Det var många tjejer som jobbade där på skolan så det blev ju lätt skitsnack”, förklarade hon. Plötsligt kändes det som om vi fortfarande stod i en av korridorerna på Furutorpskolan, elva år gamla och bärandes på en osäkerhet och en längtan efter gemenskap, och jag tänkte att vissa saker förändras nog aldrig riktigt.

Nu har jag tagit bort henne från vänner-listan på facebook. Jag har förresten halverat den där listan; först skickade jag vänförfrågningar till många av mina gamla klasskompisar på Furutorpskolan (de flesta tog inte kontakt med mig, trots gemensamma vänner), men sedan ångrade jag mig plötsligt. Jag är trots allt inte intresserad av att ge dem en inblick i mitt liv (och varför skulle jag vara det?).

Nostalgin tar för stor plats i den här byn, den omringar mig om nätterna och kräver svar som jag inte bär på och ibland tycks jag höra dämpade skratt i vinden som leker i gardinerna och då undrar jag vad som egentligen hände med alla oss elvaåringar på Vetevägen, Timotejvägen, Kornvägen och Rågvägen efter 1990.