För snart sex år sedan påbörjade jag min drömutbildning. Jag hade, efter några år av ovisshet och självdestuktivitet, bestämt mig för att bli socionom. Min dröm var (och är det ännu) att jobba som kurator. Utbildningen hjälpte mig att förstärka min självkännedom och jag lärde mig massvis. Men den där osäkerheten har alltid funnits där, som en osynlig figur på min axel som viskar otäcka saker i mitt öra. Jag har aldrig riktigt haft det där självförtroendet som behövs när det gäller prestationer. Under utbildningens gång tvivlade jag ibland på om jag skulle klara av att arbeta inom socialt arbete, främst på grund av min blyghet och min osäkerhet, men samtidigt tänkte jag att det kanske är något som man lär sig att hantera med tiden (bara man har intresset och drivkraften, liksom).
Nu jobbar jag som socialsekreterare (jag är timvikarie) och kämpar med osäkerheten varje dag. Gör jag rätt nu? Har jag verkligen fattat rätt beslut? Alla dessa frågor som jag förväntas kunna besvara direkt, den där känslan av att inte riktigt höra hemma i arbetsgruppen och alla dessa svåra fall som jag känner att jag inte har tillräckligt med kunskap om. I sådana stunder känner jag mig så himla liten; som en liten flicka istället för en vuxen kvinna. Ansvaret lägger sig ibland som en tjock filt över min bröstkorg och då blir det så tungt att andas. Samtidigt tycker jag ju om andra delar av jobbet och det kommer förmodligen bli bättre, eftersom en omorganisation är på gång. Men jag tror ändå att den där osäkerheten alltid kommer att sitta där som en osynlig figur på min axel och viska otäcka saker i mitt öra. Jag får väl försöka tämja den, så att vi kan bli vänner... eller nåt. Jag måste skaffa mig lite hårdare hud, så att jag inte stannar hemma från jobbet i några dagar för att hjärtslagen rusar iväg eller för att klumpen i magen vägrar att försvinna. Den största pressen kommer från mig själv, jag måste bli bättre på att dunka mig själv i ryggen och säga "fan, vad bra du är!". Man kan väl inte göra mer än sitt bästa?
6 kommentarer:
Åh, det är ungefär det samma som jag känner inför lärarrollen. Jag hoppas så att man känner sig säkrare med tiden, för det tar så mycket energi att känna sig dålig. Det är så tröttsamt. Jag tycker att du är bra iallfall, vad det än är värt =)
Jag är också socionom. Den första tiden brottades jag massor med osäkerhet och blyghet och allting, men det ger sig med tiden. Jag har tog examen för nästan ett år sedan och har inte alls jobbat länge, men ändå. Det blir bättre snabbare än man tror. Jag tror dessutom att det behövs att vissa är lite mer försiktiga och mer reflekterande, för den biten är också så himla viktig i yrkesrollen! Jag hejar på dig! :)
Jag tror du kommer att känna större trygghet i din arbetsroll så småningom. Håller med Limra att det är viktigt att man ifrågasätter sig själv och reflekterar. Det tyder på insikt anser jag. Fler borde göra så, det är ödmjukt på något vis.
Klart du är bra! :) Kram!
Jag får upprepa det andra redan sagt, jag tror att ditt reflekterande och din ödmjukhet i slutändan är en jättetillgång för ska vi säga, slutkonsumenterna = klienterna. Det vet jag att även min mamma instämmer i, och som socionom har ju hon mer än tre decennier på nacken...men tyvärr betyder ju inte det att du automatiskt kan känna dig säker och lätt om hjärtat.
Jag har en enorm respekt för det arbete du gör och den eftertanke du ägnar det. Hang in there!
Det kommer att bli jättebra. Snart kommer du att kunna, veta, redan ha varit med om. Det är nyttigt att vara lite osäker, känn dig inte dålig!
Motsatsen hade ju varit någon som kom in och kunde allt, visste allt och var helt okänslig för klienterna. Jag tror att du kommer att bygga upp finfina strategier så du kan utnyttja din empati utan att gå åt.
Heja dig!
fatima: och jag tycker att du verkar vara en bra lärare! ja, jag tror nog att det blir lättare med tiden. ju mer erfarenhet man får, desto säkrare borde man ju bli på hur man ska hantera vissa situationer och så. jag hejar på oss!
limra: tack snälla du för dina ord, det kändes väldigt skönt att höra det från en annan socionom. :) jag gillar din blogg! tack för att du hejar på mig, det värmer ända in.
maria: tack, söta! och ja, det borde ju verkligen bli bättre med tiden och ju mer erfarenhet man får. jag tycker att du är bra! kram.
ak: åh, så himla fint sagt, så glad jag blir. och det är ju en bra sak att försöka tänka på... att man faktiskt behöver det där reflekterandet för att göra ett bra jobb. kram!
anna: åh, heja dig för dina fina ord! precis vad jag behövde höra. det hjälpte att skriva av sig lite och ventilera, nu känns det genaste lite lättare att andas.
Skicka en kommentar