i brist på annat

Ett skunkformulär som jag hittade hos Sofia.

Visste ni..?

att jag vill köpa en massa fina klänningar och en kornblå eller röd vårkappa (några tips?)
att jag har skapat en dans som kallas för juck-dansen och som är ett stående inslag när jag festar med mina bästisar
att min senaste kyss var med min kille, såklart
att jag lyssnar mycket på 90-talshits just nu
att jag funderar på att gå en KBT-utbildning
att jag pratar en slags mix av skånska och småländska
att jag inte gillar att se mig själv på kort
att min första riktiga kyss inte är särskilt minnesvärd
att jag avskyr när folk snackar om träning och dieter, för det är så tråååkigt att lyssna på
att kärlek är fint, men svårt ibland
att jag gillar prickiga kläder och prylar
att jag alltid kommer att undra vad Bill Murray säger till Scarlett Johansson i slutscenen i Lost in translation
att jag är förälskad i George Costanza
att sist jag grät tyckte jag synd om mig själv
att min mobiltelefon är dessvärre ingen iPhone
att när jag vaknar på morgonen känner jag mest för att somna om
att innan jag går och lägger mig brukar jag duscha
att jag just nu tänker på helgens möhippa, som blev mycket lyckad
att i morgon kommer jag gå på anställningsintervju i Landskrona, sen ska jag shoppa för lönen som kommer
att jag hoppas att det går bra på anställningsintervjun imorgon
att jag verkligen vill gå ner i vikt

dagens låt och dagens frisyr

en tisdagspuss och ett tisdagstips

Missa inte dokumentärfilmen King of Kong som visas i SVT1 ikväll, ok?

svåra frågor jag söker svar på, del 1

Varför fortsätter jag att då och då spana in vad Fotbollsfrun och Linda Skugge skriver, när jag VET att jag förmodligen blir RASANDE av att läsa?

Hur tusan är det tänkt att man ska våga föda barn? Efter att ha tagit del av en läskig förlossningsberättelse (på facebook) från en gammal klasskompis har min rädsla växt till en nattsvart skräck som kan få mig att börja gråta när jag tänker på det. Om jag någonsin blir gravid kommer jag inte att klara av en vaginal förlossning, så är det bara.

Varför bestämde jag mig för att titta på filmerna Paranormal Activity och Blair Witch Project i helgen? De är väldigt bra, men min nattsömn har ju blivit helt förstörd.

Är det någon som känner till vad det finns för KBT-utbildningar? Jag är intresserad av att gå en sådan, men de jag har hittat är väldigt dyra... #FAIL

hur min påsk var?

Jo tack, den var väldigt lugn och mysig. Jag har ätit påskgodis, fått en massa fina påskpresenter (gladast blev jag för paketet som kom med posten, tack Anna Klara och Imogen för att ni är så fina och gulliga), tittat på Angel och hängt hos mina föräldrar med världens sötaste tjej som blir storasyster om en och en halv månad. Bättre än så kan det ju knappast bli.

it feels alright, but never complete

För snart sex år sedan påbörjade jag min drömutbildning. Jag hade, efter några år av ovisshet och självdestuktivitet, bestämt mig för att bli socionom. Min dröm var (och är det ännu) att jobba som kurator. Utbildningen hjälpte mig att förstärka min självkännedom och jag lärde mig massvis. Men den där osäkerheten har alltid funnits där, som en osynlig figur på min axel som viskar otäcka saker i mitt öra. Jag har aldrig riktigt haft det där självförtroendet som behövs när det gäller prestationer. Under utbildningens gång tvivlade jag ibland på om jag skulle klara av att arbeta inom socialt arbete, främst på grund av min blyghet och min osäkerhet, men samtidigt tänkte jag att det kanske är något som man lär sig att hantera med tiden (bara man har intresset och drivkraften, liksom).

Nu jobbar jag som socialsekreterare (jag är timvikarie) och kämpar med osäkerheten varje dag. Gör jag rätt nu? Har jag verkligen fattat rätt beslut? Alla dessa frågor som jag förväntas kunna besvara direkt, den där känslan av att inte riktigt höra hemma i arbetsgruppen och alla dessa svåra fall som jag känner att jag inte har tillräckligt med kunskap om. I sådana stunder känner jag mig så himla liten; som en liten flicka istället för en vuxen kvinna. Ansvaret lägger sig ibland som en tjock filt över min bröstkorg och då blir det så tungt att andas. Samtidigt tycker jag ju om andra delar av jobbet och det kommer förmodligen bli bättre, eftersom en omorganisation är på gång. Men jag tror ändå att den där osäkerheten alltid kommer att sitta där som en osynlig figur på min axel och viska otäcka saker i mitt öra. Jag får väl försöka tämja den, så att vi kan bli vänner... eller nåt. Jag måste skaffa mig lite hårdare hud, så att jag inte stannar hemma från jobbet i några dagar för att hjärtslagen rusar iväg eller för att klumpen i magen vägrar att försvinna. Den största pressen kommer från mig själv, jag måste bli bättre på att dunka mig själv i ryggen och säga "fan, vad bra du är!". Man kan väl inte göra mer än sitt bästa?

dagens lilla tips

Missa inte dokumentärfilmen Grizzly man som visas ikväll (med start kl. 22.00) i SVT1. Filmen handlar om Timothy Treadwell som levde tillsammans med grizzlybjörnar i Alaska och som en dag blev dödad och uppäten av björnarna. En sorglig historia.

när jag var elva år, hade rak lugg och drömde om popstjärnor varje natt (1990)

Jag var en sådan där mellanstadietjej med tandställning, rak lugg och ganska spinkiga ben. Jag läste Miranda-böckerna, spenderade mina fredagskvällar framför teven tillsammans med familjen och kysste mina idolplanscher god natt varje kväll. Hon var min klasskompis och bodde lite längre ner på min gata, hon hade stora glasögon och var omtyckt av killarna i klassen. Hon var duktig i friidrott, på att linda in taskiga kommentarer i ett samtal så att man knappt märkte det och på att skämta på andra människors bekostnad. Vi umgicks från och till i samma kompisgäng under mellanstadiet och högstadiet, men jag såg henne aldrig som min bästis. Hon brukade, med lite hjälp från en kille i klassen, skämta om min platta bröstkorg (men jag slapp i alla fall smeknamnet Plankan, det tillhörde en annan tjej i min klass) och jag minns särskilt en gång i omklädningsrummet innan gympan. En kvarglömd behå fick henne att skämta om hur jag minsann inte skulle kunna fylla ut en sådan där och alla skrattade så som alla brukade skratta åt hennes skämt. Ibland skämtade hon om mina kläder, ibland pratade hon skit om mig inför klasskompisarna och sedan pratade hon skit om klasskompisarna inför mig.

För några år sedan träffade jag henne igen och pratade med henne för första gången sedan jag lämnade Vetevägen och Furutorpskolan (det känns nästan som hundra år sedan). Hon är kortklippt, mamma till två pojkar och bland det första hon berättade var att hon hade bytt arbetsplats från en skola till receptionen i en bilverkstad. ”Det var många tjejer som jobbade där på skolan så det blev ju lätt skitsnack”, förklarade hon. Plötsligt kändes det som om vi fortfarande stod i en av korridorerna på Furutorpskolan, elva år gamla och bärandes på en osäkerhet och en längtan efter gemenskap, och jag tänkte att vissa saker förändras nog aldrig riktigt.

Nu har jag tagit bort henne från vänner-listan på facebook. Jag har förresten halverat den där listan; först skickade jag vänförfrågningar till många av mina gamla klasskompisar på Furutorpskolan (de flesta tog inte kontakt med mig, trots gemensamma vänner), men sedan ångrade jag mig plötsligt. Jag är trots allt inte intresserad av att ge dem en inblick i mitt liv (och varför skulle jag vara det?).

Nostalgin tar för stor plats i den här byn, den omringar mig om nätterna och kräver svar som jag inte bär på och ibland tycks jag höra dämpade skratt i vinden som leker i gardinerna och då undrar jag vad som egentligen hände med alla oss elvaåringar på Vetevägen, Timotejvägen, Kornvägen och Rågvägen efter 1990.

för att våren bultar i mina handleder, för att orden har fastnat i trädtopparna och för att någonting (äntligen) håller på att tina upp

Men mest för att låten och videon är fin och för att Zooey Deschanel är lika söt som påskgodis: