Ibland känns det som om mina hjärtslag inte riktigt hinner med, som om våren och allt som kommer med den rusar förbi mig (eller så är det bara vintern med allt sitt mörker som klamrar sig fast). Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt, nu har jag ändrat i den här texten för många gånger för att minnas. Men det var något med att jag skulle vilja vara en sådan där härlig och öppen tjej som skrattar högst i en grupp, som alla tycker om med en gång och som har det så himla lätt för sig att TA PLATS. Att det känns lite konstigt när någon som är mycket yngre än mig pratar om stressen över att hinna med allting. Att det alltid kommer att ligga saker under huden som skaver.
Och ibland undrar jag vad det är för mening. Att måla naglarna när färgen flagnar efter en dag. Att ständigt må dåligt över sin vikt när någon som är mycket smalare klagar över fettvalkar och celluliter som inte existerar (blir man någonsin nöjd?). Att prata om hur viktig feminismen fortfarande är och hur man duger som man är när någon som Linda Skugge skriver på sin blogg och i en populär tjejtidning att hon kan lätt tacka nej till kakor och nå BMI 18 genom att tänka på tjocka människor. Att försöka skriva något nytt och berörande när allt redan tycks ha blivit sagt eller när någon annan kan göra det mycket bättre. Att ha höga förväntningar och känna att man kanske kan förändra världen trots allt när verkligheten ser ut som den gör.
Men egentligen är det väl så lite som spelar någon roll; hans hand som passar så självklart i min när vi går en promenad genom staden där någon har sprayat kärleksord på tegelstensväggarna, en systerdotter som sjunger i bakgrunden när jag pratar i telefon med storasyster, en låt som får mig att tänka på Furutorpskolans mellanstadiedisco, ett skratt som längtar ut ur bröstkorgen och som till slut fastnar i någons hår, en katt som lägger sig raklång på parkettgolvet för att värma sig i vårsolens strålar som smyger sig in genom det smutsiga fönstret.
4 kommentarer:
precis sånt man funderar på, som skaver som skramlar runt som skuggar ens värld.
tack, jag kunde inte sagt det bättre själv. du tog orden ur min mun och på slutet log jag. ibland är det dom små sakerna som väger upp allt det andra.
kram!
Jag tänker att den ultimata revolten är att må bra. Att njuta. Av sig själv, livet, det lilla, kroppen, kärleken, allt. Det är feminism för mig. Jag försöker. Det är svårt. Jag har försökt bli en kvinna hela mitt liv känns det som. Det går inte. Jag är jag ändå, i slutändan. Ofullkomlig men vill leva.
maria: åh, fina du. tack för dina ord som alltid värmer. kram!
sofia: ja! men så är det ju faktiskt. det är svårt ibland, men man kan ju egentligen inte göra mer än att försöka. och jag tycker att du är fin och bra, precis som du är!
Försöka duger och vi med!
Skicka en kommentar