Nu har hon visst bara sju liv kvar, finaste Betty. Jag vet inte om hon är självmordsbenägen, har dålig koll på det där med distans och höjder eller om hon bara tycker om att leva farligt, men jag vet i alla fall att jag blir ledsen av att tänka på att jag kan förlora henne en dag. Nu sover hon, det har hon gjort hela eftermiddagen och kvällen (åh, hon är så söt när hon sover). Vi har varit hemma hos mina föräldrar över helgen och idag ramlade hon ner från ett trappräcke och landade med en hård duns i trappan. Fallet var inte lika högt eller illa som i somras, när hon ramlade ner från vår balkong, men nosen blödde ändå lite och jag blev livrädd. Nej, för mig är hon inte "bara en katt", jag har fäst mig så himla mycket vid henne.
Helgen har tagit slut alldeles för fort. Det känns lite motigt att gå till jobbet imorgon, jag avskyr att göra fel (vilket jag gjorde i fredags) och jag avskyr att vara osäker på mig själv. Jag hoppas att det blir bättre.
3 kommentarer:
Klart det blir bättre! Och medan det är sugigt värre för en själv att gå och känna tvivel och osäkerhet, tänk på motsatsen: en som aldrig ifrågasätter sig själv och sitt handlande. Såna brukar faktiskt inte vara lika härliga. Heja dig!
Jag gör alltid bort mig jättemycket i början på ett nytt jobb, haha så jag vet känslan. Men det är verkligen inget att bry sig om. Man är bara människa ibland.
Jag ångrar bara att jag inte vågar fråga/be medarbetare om hjälp ibland, för att det känns som att jag stör eller att jag är dum i huvudet. Men det är faktiskt bättre att känna sig dum några sekunder, än att känna sig dum jämt.Så våga fråga om hjälp! Det är mitt bästa tips...
KRAM!
ak: åh, du är så klok och kommer alltid med fina poänger. tack, söta du. för peppen!
peg: och det är ett bra tips! för även om det är en utsliten klyscha, så lär man ju sig faktiskt av sina misstag. kram och tack för peppen, blir så himla glad.
Skicka en kommentar