lucky strike (klockradion visar 22.22)

Som så många gånger förr har han kommit till mig för att få bekräftelse, någon slags närhet som bara jag tycks kunna ge honom, han märker att jag darrar och jag kan inte förklara varför. Jag säger något om att det är för kallt, han ler och jag försöker tänka på något annat, jag vill inte att han ska le så som han ler. Han smeker min nacke och jag flackar med blicken, är tyst, vågar inte säga något. Jag börjar ångra att jag tog på mig den småblommiga klänningen som har varit mammas en gång i tiden och jag vet att han tittar på mina styva bröstvårtor som skymtar under det tunna tyget. Plötsligt känner jag att jag saknar henne; mamma som blåste rökringar så att jag kunde jaga dem, mamma som var sämst på att baka kanelbullar och bäst på att skratta högt.

Han tar min hand, placerar den på sitt lår och jag låter den ligga där, rör mig inte. "Vet du om hur vacker du är i den klänningen?" frågar han och jag tänker på mamma, jag vill inte att han ska säga att jag är vacker, jag tittar ner i golvet. Jag vill inte känna hans fingertoppar mot de dagsfärska risporna på min arm, jag vill kunna lyfta telefonluren, slå mammas telefonnummer och höra hennes röst. Jag vänder upp blicken igen, han ler mot mig och jag kommer på mig själv med att tycka att han ser gammal ut, det är som om han har åldrats ofantligt på några dagar. Det är hans ögon, det är något som har försvunnit, men fräknarna som sprider ut sig över kinderna när han ler finns kvar (det enda som påminner mig om en annan tid).

Plötsligt tycker jag synd om honom, jag vet att han inte älskar mig på riktigt, han kommer att ångra sig. Han andas nära mitt öra, andetagen får min hud att knottra sig och han kysser mig på halsen, han vet att jag blir svag. Jag börjar andas tungt, blir varm i magen, jag önskar att han inte kunde trolla med sina händer. Det liknar magi och min hud skriker efter mer, de dagsfärska risporna på min arm svider och det gör mig upphetsad. Han tar av mig klänningen, jag säger inget när han tar av mig mina vita trosor, han bryr sig inte om trosskyddet. Han smeker mig, märker att jag är våt och ler det där leendet som jag inte tycker om, jag blundar för att slippa se och känner hans fingrar inne i mig. Hans andetag i mitt öra, hans halsband mot min halsgrop, jag vet hur jag ska stöna för att göra honom upphetsad. Jag biter honom lite lätt i axeln när han ligger ovanpå mig, jag tror att han tycker om det, jag låtsas att jag kommer samtidigt som honom.

Efteråt röker han en lucky strike, jag lägger mitt huvud i hans knä och tänker på mamma som brukade blåsa rökringar, jag börjar gråta. Han vill inte trösta mig, han är tyst och jag undrar vad han tänker på, men vågar inte fråga. Jag vågar inte ens titta på honom, jag torkar mina tårar med klänningen och tar på mig mina vita trosor, trosskyddet sitter kvar. Jag börjar studera mitt bortflagnade röda nagellack, tänker att jag måste måla ett nytt lager, jag drar med min nagel över de dagsfärska risporna på min arm. Han reser sig upp, är på väg härifrån, han smeker min kind och säger "du inte får göra så där" och tittar på min arm. Jag rycker på axlarna, kommer inte på något att säga och han förväntar sig inget svar.

Klockradion på nattduksbordet visar 22.22, jag tänker på min storasyster som har berättat att det är ett magiskt klockslag, man får önska sig något när alla siffror är lika. Jag blundar, önskar att han ska lägga handen under min haka och kyssa mina läppar innan han går. Mitt hjärta hoppar över ett slag när han böjer sig fram för att åter igen smeka min kind, säger "hej då", går till dörren, stänger den efter sig och försvinner.

(en gammal novell som jag har skrivit om lite)

(underbara bilder härifrån)