it felt almost like Dirty Dancing

Idag tänker jag på alla de otaliga gånger jag har sett Dirty Dancing, Ghost och Nord och Syd (åh, jag älskar klänningarna!) och fantiserat om romantik, blickar/kyssar att dö för och den stora kärleken som räddar en från allting. I den fantasivärlden var Patrick Swayze idealmannen och jag kan inte låta bli att tycka att det är sorgligt att han har dött. Jag tycker alltid att det känns lite ledsamt och tomt när någon känd person, som har gjort ett stort intryck på mig under min uppväxt, helt plötsligt slutar finnas till (nästan som om en liten del av min uppväxt också försvinner eller blir mindre). Det är en obehaglig påminnelse om att avståndet mellan min barndom och nuet växer sig större för varje dag som går; tiden rusar iväg och alla blir äldre.

Älskar förresten Frida Hyvönens låt Dirty Dancing, den är väldigt fin.