it felt almost like Dirty Dancing

Idag tänker jag på alla de otaliga gånger jag har sett Dirty Dancing, Ghost och Nord och Syd (åh, jag älskar klänningarna!) och fantiserat om romantik, blickar/kyssar att dö för och den stora kärleken som räddar en från allting. I den fantasivärlden var Patrick Swayze idealmannen och jag kan inte låta bli att tycka att det är sorgligt att han har dött. Jag tycker alltid att det känns lite ledsamt och tomt när någon känd person, som har gjort ett stort intryck på mig under min uppväxt, helt plötsligt slutar finnas till (nästan som om en liten del av min uppväxt också försvinner eller blir mindre). Det är en obehaglig påminnelse om att avståndet mellan min barndom och nuet växer sig större för varje dag som går; tiden rusar iväg och alla blir äldre.

Älskar förresten Frida Hyvönens låt Dirty Dancing, den är väldigt fin.

waiting for my time to come

Jag hade en skitdag i måndags, men nu har vinden vänt. I tisdags fick jag nämligen ett telefonsamtal som jag har väntat hur länge som helst på. Efter ett år av bakslag efter bakslag har jag äntligen fått en chans. Under ett halvår ska jag få praktisera som socialsekreterare och det känns väldigt spännande, samtidigt som det känns läskigt också (tänk om jag inte trivs? tänk om jag inte fixar det? tänk om de inte gillar mig?). Åh, jag hoppas att den här hösten blir början på något nytt, att det blir den där nystarten som jag behöver och att turen har kommit för att stanna (det hade till exempel inte varit helt fel att dessutom vinna en stor summa pengar på triss).

Idag peppar jag mig själv genom att lyssna på Lykke Li och härma hennes dans samtidigt som jag städar, läsa bloggar som jag blir glad och inspirerad av och längta till lördag då jag ska festa med mina fina bästisar. Förresten, ni måste läsa Hanna Fridéns blogginlägg om Anna Odell och Carolina Gynning. Så bra! Dessutom tycker jag att ni ska kolla in min nya favorit när det gäller modebloggar, nämligen Le blog de Big Beauty. Visst är hon sjukt snygg och cool?

don't know what to do with myself all day

Dagar som denna hade jag gärna sluppit. När jag vaknar trött fastän jag har sovit länge och tröttheten vägrar att ge med sig, när jag inte orkar göra mycket mer än att logga in på min mail och facebook typ hundra gånger, när jag känner mig handlingsförlamad och inte vågar ringa det där telefonsamtalet och istället hamnar i tv-soffan för att förlora mig i Buffys värld för ett litet tag. Det finns så mycket som jag borde göra, men jag orkar bara inte. Inte idag, kanske imorgon. Det enda jag kommer att kunna åstadkomma idag är att handla mat, eftersom det är ett måste. Ska bara komma på vilken mat som ska handlas och just nu känns den uppgiften svår och jobbig, så det lär dröja innan jag kommer iväg till affären... Vilken skitdag, alltså. Men jag försöker tänka att det blir bättre imorgon, att jag lyckligtvis inte känner så här varje dag och att dagarna i alla fall går snabbt. Äh, det är nog bara den där vanliga måndagskänslan som spökar, jag längtar nämligen redan till helgen igen.

och så lite peppmusik på det, tack!

Jag vet, min musiksmak är inte alls cool eller indie, men för tillfället går dessa låtar på högvarv hemma hos mig. Åh, jag har börjat längta efter hösten, jag vill använda tjocka strumpbyxor, koftor, halsdukar och mina nya Madicken-skor... Snart, hoppas jag!

gonna make it through the hard times

Så många timmar/dagar/år som går åt alldeles i onödan på att tänka destruktiva tankar. Så mycket energi/kraft/tid jag lägger ner på sådant som egentligen inte spelar någon roll. Så lätt det är att känna sig värdelös/liten/osynlig när det inte tycks finnas någon plats för mig; när jag inte får visa vad jag går för. Så tröttsamt det är att jämföra sig med alla andra, oroa sig över vad andra ska tycka, tänka att jag skulle vilja vara lite mer som Elin Kling (smal/sexig/graciös), känna att jag är en klumpig tjockis som mest är i vägen när jag välter ner något eller råkar gå in i någon. Så sorgligt det känns att det första jag tänker på när jag vaknar och kliver ur sängen är min kropp; magen är i vägen, rumpan är alldeles för stor och överarmarna dallrar. Och när jag lägger mig på kvällen är det samma visa igen, till och med när jag har sex har jag svårt för att koppla bort mina hjärnspöken. Så himla svårt det är att få känna sig nöjd, låta bli att läsa sådant som ger prestationsångest och göra något åt det man faktiskt kan göra något åt. Men den här hösten får bli en nystart, härmed ska jag tänka att jag är fabulös (eller i alla fall bra) och bli snällare mot mig själv.