Igår såg jag Broder Daniel Forever (den var väldigt fin, men på något sätt känns det som om jag hade velat ha mer) och idag har jag lyssnat på Broder Daniel hela dagen. Det gör inte ont längre, det känns bara fint. Att tänka tillbaka på vad Broder Daniel och Henrik Berggrens texter har betytt för mig. Och jag ska inte ens försöka skriva något om hur det var när jag var tonåring och skrev dikter som handlade om döden och bar långärmade tröjor för att dölja ångesten eller hur jag brukade klistra fast silvriga plaststjärnor under ögonen och längta efter någon och något att hålla mig fast vid eller hur sorgligt det är att det finns så många människor som mår dåligt och är ensamma och att Anders var en av dem som dog alldeles för tidigt, för det kommer alltid att finns någon som tycker att det låter banalt och det är så himla svårt att göra allting rättvisa.
Det största brottet är att bemöta det som brinner med en halvfuktig trasa.
1 kommentar:
hej!
åh jag vill gärna se den också. måste göra det snart. och jag minns också det där. hade inga stjärnor men mycket annat. och det gick över. det där som man kände. det mesta i alla fall. så skönt, att det stämde, som de sa.
Skicka en kommentar