Hon kom, hon dansade, hon mimade. Britney Spears, alltså. I lördags hade jag en fin och rolig dag tillsammans med Emelie (jag spexade till exempel till det genom att omedvetet hoppa av för tidigt på tågresan till Danmark), men själva konserten var ärligt talat inte så mycket att hurra för. Eller den var ok, jag gillar ju Britney såklart, men allt kändes väldigt opersonligt (det enda hon sa var "how are you doing tonight?") och hon mimade till alla låtar (inte ens särskilt bra), det var i och för sig ingen större överraskning (det måste man nästan göra om man ska dansa så mycket). Men det hela kändes först och främst som en dansuppvisning (jag är inte ens särskilt intresserad eller road av dans) och jag höll typ på att dö av leda när ett gäng cirkusartister lattjade på scenen innan det var dags för Britney att äntra scenen. Ja, ja, man fick i alla fall höra många av hitlåtarna och det är ju kul att ha sett henne.
I måndags och tisdags spelade Britney i Stockholm och efter att ha läst recensionerna i Expressen och Aftonbladet känner jag mig vansinnigt frustrerad. Jag håller med i en del av det de skriver; att det kändes opersonligt och att hon inte mimade särskilt bra. Men jag förstår inte alls varför de envisas med att recensera Britneys utseende också. Vad har det med saken att göra att "håret har växt ut och extrakilona är borta"? Varför måste Anders Nunstedt skriva "jag satt så nära att jag kunde se groparna i låren genom Britneys nätstrumpor [...]"? Det är ju bara elakt och onödigt. Men det är väl så, kvinnliga artister får dras med att alltid bli betygsatta för både prestation och utseende, medan manliga artister får se ut lite hur som helst och ändå bli älskade och mycket väl godkända. Det är ju bara så himla sorgligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar