this is a man´s world

Hon kom, hon dansade, hon mimade. Britney Spears, alltså. I lördags hade jag en fin och rolig dag tillsammans med Emelie (jag spexade till exempel till det genom att omedvetet hoppa av för tidigt på tågresan till Danmark), men själva konserten var ärligt talat inte så mycket att hurra för. Eller den var ok, jag gillar ju Britney såklart, men allt kändes väldigt opersonligt (det enda hon sa var "how are you doing tonight?") och hon mimade till alla låtar (inte ens särskilt bra), det var i och för sig ingen större överraskning (det måste man nästan göra om man ska dansa så mycket). Men det hela kändes först och främst som en dansuppvisning (jag är inte ens särskilt intresserad eller road av dans) och jag höll typ på att dö av leda när ett gäng cirkusartister lattjade på scenen innan det var dags för Britney att äntra scenen. Ja, ja, man fick i alla fall höra många av hitlåtarna och det är ju kul att ha sett henne.

I måndags och tisdags spelade Britney i Stockholm och efter att ha läst recensionerna i Expressen och Aftonbladet känner jag mig vansinnigt frustrerad. Jag håller med i en del av det de skriver; att det kändes opersonligt och att hon inte mimade särskilt bra. Men jag förstår inte alls varför de envisas med att recensera Britneys utseende också. Vad har det med saken att göra att "håret har växt ut och extrakilona är borta"? Varför måste Anders Nunstedt skriva "jag satt så nära att jag kunde se groparna i låren genom Britneys nätstrumpor [...]"? Det är ju bara elakt och onödigt. Men det är väl så, kvinnliga artister får dras med att alltid bli betygsatta för både prestation och utseende, medan manliga artister får se ut lite hur som helst och ändå bli älskade och mycket väl godkända. Det är ju bara så himla sorgligt.

and it would have been so good

Det känns som om allt står lite stilla just nu. Folk är upptagna och det är visst meningen att man ska bada, sola, vara utomhus och umgås när det är sommar. Som arbetslös är det inte någon större skillnad på årstiderna om man tänker så, man har alltid alldeles för mycket tid över (till att tänka frustrerande tankar, till att känna sig överflödig, till att tappa hoppet). Jag längtar mest efter augusti, jag känner på mig att det kommer att bli en bra månad. Vad det kommer att bli av juli vet jag fortfarande inte. Men det är ju ganska skönt när det går långsamt också, när man försöker glömma bort alla måsten, tittar på Buffy när det regnar, läser böcker, hänger med kompisarna och gosar med världens sötaste katt (och med killen, när han inte befinner sig i Småland). Jag och Betty hade det så himla mysigt igår, ibland krävs det verkligen inte mycket för att jag ska känna mig nöjd. Jag städade typ hela dagen, bytte lakan, duschade, målade naglarna och la mig sedan i sängen bredvid Betty (som sov vid mina fötter hela natten, det brukar hon inte göra) för att läsa en fin bok som jag fallit handlöst för. Jag kunde till och med sova med lampan släckt hela natten.

gonna party like it´s your birthday

Tänk, om en knapp månad fyller jag år. Jag har förträngt det där med ålderskris nu, det är ju trots allt ganska kul att fylla år och jag har faktiskt redan fått en oerhört fin födelsedagspresent som jag är mycket glad för. En Canon PowerShot G10 har blivit min nya vän och jag tror minsann att det kan vara början på en lång och vacker vänskap. Det hindrar mig dock inte från att fantisera om andra ting som jag absolut inte skulle tacka nej till när jag går från att vara tjugonågonting till att bli trettionågonting (klicka på bilderna!):

you get confused and then you fade away

Igår såg jag Broder Daniel Forever (den var väldigt fin, men på något sätt känns det som om jag hade velat ha mer) och idag har jag lyssnat på Broder Daniel hela dagen. Det gör inte ont längre, det känns bara fint. Att tänka tillbaka på vad Broder Daniel och Henrik Berggrens texter har betytt för mig. Och jag ska inte ens försöka skriva något om hur det var när jag var tonåring och skrev dikter som handlade om döden och bar långärmade tröjor för att dölja ångesten eller hur jag brukade klistra fast silvriga plaststjärnor under ögonen och längta efter någon och något att hålla mig fast vid eller hur sorgligt det är att det finns så många människor som mår dåligt och är ensamma och att Anders var en av dem som dog alldeles för tidigt, för det kommer alltid att finns någon som tycker att det låter banalt och det är så himla svårt att göra allting rättvisa.

Det största brottet är att bemöta det som brinner med en halvfuktig trasa.

feel the adrenaline moving through my veins

Nej, nu ska jag faktiskt försöka njuta av den här sommaren och sluta överanalysera allt. Juli har börjat bra och jag känner mig hoppfull. Den gångna helgen var härlig, jag kom på mig själv flera gånger med att tänka att jag är så tacksam för alla fina människor som finns i mitt liv. Världens sötaste systerdotter har fyllt två år och hon har lärt sig att säga "give me five", jag har dansat till 90-talsmusik med mina vänner och på lördag ska jag och Emelie se Britney Spears live. För den som har fördomar om miss Spears kan jag varmt rekommendera dokumentärfilmen Britney: for the record. Jag har alltid gillat Britney och nuförtiden kan jag till och mer erkänna (utan att skämmas) att jag gillar de flesta av hennes låtar också. Så det så. Förresten, jag har ändrat teckensnitt i bloggen, eftersom jag bytt till ett nytt Windows och tyckte att det passade bättre. Hur ser det ut på era datorer? Snyggt, fult, lättläst eller svårläst? Bättre eller sämre?