the curious girl realizes she is under glass

Jag är verkligen inte vän med den här sommaren. Juli väntar runt hörnet och jag saknar våren. Kroppsföraktet blir så påtagligt om somrarna och det är svårt att värja sig för tankarna (och värmen gör det liksom svårt för mig att gömma eller ignorera föraktet). Att jag dessutom fyller jämt i mitten av augusti och har passerat årsdagen för min arbetslöshet gör väl inte saken mycket bättre. Jag tänker att jag är för gammal för att befinna mig i den här situationen.

Häromdagen höll jag på att börja gråta under ett möte med min handläggare på AMS. "Jag förstår inte varför du inte får napp" sa han och det förstår inte jag heller och sedan ställde han frågor som gjorde ont (är du blyg när du går på intervjuer? det är väl inte så att du inte söker jobb eftersom du blir försörjd av din sambo och har den tryggheten?) och jag märker hur självförtroendet minskar för varje dag som går, men jag vägrar att ta en praktikplats i en butik bara för att det ser fint ut i deras statistik (han verkade tycka att jag skulle nöja mig med det). Och ja, jag har till och med tackat nej till ett semestervik nu i sommar, för jag vet ju hur dåligt jag skulle må om jag tvingades jobba på ett hem för dementa (inget ont om de som gör det, men jag får ont i magen bara av att tänka på det och det är ingen idé att jobba med något som ger en ångestkänslor och dessutom är jag trött på att jobba med sådant som inte har med min utbildning att göra), så jag får väl skylla mig själv eller något. Denna frustration alltså, jag blir galen.

By the way, ni läser väl Linna Johanssons blogg? Hon är fantastisk, dessa ord fastnade direkt hos mig. Min syn på framtiden ser nog inte särskilt ljus ut. Förlåt om det här inlägget blev lite deppigt.

jag har hittat en ny drog

Det är en svårt beroendeframkallande tv-serie jag pratar om; Pushing Daises (jag vet att jag är hundra år efter alla andra, men jag är en tant som inte laddar ner tv-serier så det behöver man inte ens kommentera). Jag har bara sett ett avsnitt och några klipp på youtube, men jag är redan fast (som den romantiker jag innerst inne är). Chuck och Ned är så fina tillsammans, kläderna är fantastiska och man blir påmind om hur underbar kärleken faktiskt är.

satt på gräset som växte i takt med himlen

Min midsommarafton var väldigt fin. Den bestod av vänner, lantliv, tipsrunda, öl och snaps, sill, musik, god mat, blommor, kransar, katter, fotboll och kärlek.

this town rips the bones from your back

Om jag bara orkade skulle jag nog skriva något om hur ont det kan göra när man upptäcker hur fort tiden går samtidigt som man bläddrar i ett fotoalbum och inser att man har tappat bort sig själv någonstans på vägen och sörjer den man aldrig blev (men som man fantiserade om när man var fyra eller sju år), att det finns hundratals meningar som då och då sägs av någon i min närhet så där i förbifarten bara (och som är betydelselösa för alla utom mig) som växer sig fast som nervtrådar i min hud och sedan håller mig vaken om nätterna eller om den där känslan av osynlighet och utbytbarhet som blir alldeles för påtaglig ibland (den gamla bästisen som inte bryr sig om att leta upp mig på Facebook, telefonen som aldrig ringer efter att jag har varit på en jobbintervju, bekanta som glömmer bort mig som om jag aldrig ens har existerat). Om jag bara orkade skulle jag dessutom skriva något om hur rädd jag blir ibland. För allting egentligen, men allra mest för att bli lämnad av människor jag älskar, mörkret, de jobbiga tankarna och tomheten. Och ibland skrämmer hela mänskligheten mig (för att det finns så många människor som är egoistiska, ytliga, maktgalna, otrevliga och hänsynslösa). Jag skulle också kunna skriva något om känslan av att alla andra tycks vara så lyckliga hela tiden samtidigt som jag inte kan låta bli att tänka att det fattas saker i mitt liv (även om jag sover bredvid en mjuk katt som spinner, även om jag har någon vid min sida som ibland säger "du är det finaste jag vet") eller om min önskan om att kunna älska min kropp precis som den är eller om det dåliga samvetet som skaver alldeles för ofta. Om jag bara orkade.

livet är alldeles för kort så jag passar på att njuta av god mat och annat gütt

Vet ni vad jag är trött på? Ängsliga människor som inte äter. Ängsliga människor som inte kan dricka kaffe med mjölk på grund av fetthalten, som tycker att Miley Cyrus är mullig och som kanske kan unna sig en näve nötter på lördagar. Ängsliga människor som gör allt för att passa in och som köper fula kläder för att en känd modebloggare påstår att det är hippt och inne. Ängsliga människor som inte äter vitt bröd eller pasta, som powerwalkar varje morgon och som aldrig faller för frestelsen att baka chokladbollar sent på kvällen. Ängsliga människor som bloggar om mode och som tror att modebloggande går ut på att publicera bilder på smala fotomodeller som inte äter. Jupp, hela högen står mig upp i halsen just nu.

om någon undrar vad jag håller på med

Så kan jag meddela att jag gör ingenting. Mitt liv är så himla tråkigt just nu och jag orkar inte ta tag i det, ännu mindre skriva om det. Jag tycker inte om den här sommaren, jag är fattig och tjock och har inte någon rolig resa inplanerad (eftersom jag var optimistisk och trodde att jag skulle få ett sommarjobb, men det verkar ju ganska kört på den fronten). Oh, the humanity.

Ja, ja, jag har i alla fall fina kattbilder att titta på.