all my heart, it breaks every step that I take

Så skyndar juli förbi och så kommer augusti och jag försöker hålla jämna steg. Jag är trött, så himla trött att jag ibland tror att jag skulle kunna göra som Törnrosa och sova i hundra år. Jag lyssnar på Lana Del Rey om och om igen, jag tar min medicin, jag kämpar med orden som längtar ut, jag åker hem till mamma och pappa för att slippa ta hand om mig själv några dagar och mamma berättar om mormor som gick och gick flera kilometer när ångesten fladdrade i bröstkorgen (men jag orkar inte), jag åker karuseller och tänker att jag vill ha mer magpirr i mitt liv, jag vaknar en lördagsmorgon av att han ringer med den där rösten som betyder att han är onykter och frågar om jag vill följa med till Barcelona, jag får en förfrågan att vara med i Karlavagnen och prata om dagdrömmeri (men jag vågar inte), jag går på bio med en femåring som ger mig alla lakritsgodisar ur Gott&Blandat-påsen och som jag skulle ge hela världen om jag bara kunde, jag avundas andras sommarfräknar och gravidmagar, jag går ut med mina vänner och dricker öl och utbyter blickar med någon som skulle kunna vara nästa kärlek (men jag vågar inte).

Och så bestiger jag berg. Att jobba halvtid visar sig nämligen vara en utmaning slående likt bergsklättring. För att inte tala om att jobba heltid. Och så sitter jag mitt emot kuratorn med lockar i håret och änglar i öronen och gråter tyst, hon räcker mig en näsduk och frågar om jag vill dö. Nej, jag vill inte dö, jag vill leva. Jag vill bara inte att det ska göra så här ont för varje härtslag som slår. Och jag orkar nog inte ta mig över fler berg nu.