Så kommer det en måndag då man inte kan ta sig upp ur sängen, kroppen lyder inte. Som om man vore en urvriden disktrasa, man får inte ens någon ordning på tankarna. Så man sover vidare och sover och sover, men tröttheten ligger kvar som en blöt filt runt kroppen och att koka en kopp kaffe känns lika tungt och svårt som att bestiga Mount Everest. Så blir man rädd när man möter den egna blicken i badrumsspegeln, så långt borta men ändå här. Så undrar man om det är så här utmattning känns eller om det bara är lathet eller feber och så tänker man att man inte orkar gå på ännu en anställningsintervju för man får ju aldrig ett ja och så inser man att inte har en enda strima självförtroende kvar för det har någon annan tagit ifrån en. Och så somnar man om igen.
5 kommentarer:
Hoppas de här dagarna inte kommer alltför ofta. Försök komma ihåg att du är bäst! Kram på dig!!
Men åh ... Fina fina du. Kramar i massor.
lina: åh, du är bäst! kram och kärlek till dig. <3
felicia: åh, tack för kramarna!
Tack för att du skriver om sånt som skaver. behöver höra saker som inte är strösslade från andra i liknande sits som min egen.
/malin
malin: åh, tack för dina ord. det kändes fint att få höra. <3
Skicka en kommentar