Så får man ett mejl från en fd kollega som skriver att hon väntar barn och hon är trött och mår illa och hennes man är överlycklig för han har längtat efter ett barn så länge och hon är självklart också lycklig. Så står man i kön på Ica och känner hur kroppen börjar skaka, hur det hugger till någonstans innanför revbenen och man kämpar med sorgen. Så minns man inte hur man tog sig ur den där kön på Ica eller hur man tog sig hem och plötsligt står man med ytterkläderna i hallen och släpper fram sorgen. Så gråter man för att man glömde köpa smör, för att man tänker på lunchrasterna då det pratades om längtan och då det gissades vem som skulle bli först, för att avundsjukan river som klor i bröstkorgen.
Så finns det bara sorgen, inga planer eller lösningar, för man vet inte var man ska börja. Man vet att sorgen hela tiden finns där, ibland känns den bara lite mindre, men man vet inte vad man ska göra med den eller hur länge den kommer att bo i kroppen.
Så fortsätter dagarna att komma och gå och sorgen känns mindre och mindre när man får hårda kramar av en fyraåring som vill visa hur hårt hon kan krama eller när man borrar ner näsan i en mjuk bebisnacke. Så tänker man på ljuset som brukar komma tillbaka, hur mörkt det än tycks vara när man står där i hallen och släpper fram sorgen.
Så finns det bara sorgen, inga planer eller lösningar, för man vet inte var man ska börja. Man vet att sorgen hela tiden finns där, ibland känns den bara lite mindre, men man vet inte vad man ska göra med den eller hur länge den kommer att bo i kroppen.
Så fortsätter dagarna att komma och gå och sorgen känns mindre och mindre när man får hårda kramar av en fyraåring som vill visa hur hårt hon kan krama eller när man borrar ner näsan i en mjuk bebisnacke. Så tänker man på ljuset som brukar komma tillbaka, hur mörkt det än tycks vara när man står där i hallen och släpper fram sorgen.
6 kommentarer:
Hej, jag har aldrig kommenterat innan. Du skriver så fint och så det gör ont. Jag brukade också vara sådär avis, missklädsamt, svart och ogint. Nu har jag en sjumånaders bebis och det är inte bara rosor och mys och lycka, men det är mitt liv och jag är kär. Jag önskar dig all lycka. /Hanna
Jag läste inte texten som avis eller missklädsam på något vis. Jag såg den bara som sorg. Och lite hopp. Det var fint skrivet. Och det kändes.
Åh det där med avundsjukan känner jag jättemycket igen!
Jag känner likadant fast för alla mina vänner som en efter en tar ut fina examen och börjar få klart för sig mer konkret, exakt vad de ska "göra" i framtiden. Själv har jag ju efter flera år på högskolan och sen avhopp, ingen formell examen. Jag har inte heller någon som helst aning om vad jag passar till att jobba med.
Istället är jag fast i ett jobb där jag för länge sen har växt ur mina arbetsuppgifter och inte känner mig det minsta stimulerad av. Dessutom känns det nästan som att ju mer jag funderar, desto mindre vet jag vad jag egentligen vill. Åren går så fort. Det är så knäckande. Jag får panik hela tiden!
Det finns också dagar då jag känner lugn. "Det löser sig", "Jag kommer på något snart", "Jag har tid på mig". Men sen så ser man, återigen, hur lätt det verkar vara för andra. Och så är man tillbaka på ruta ett igen...
hanna: åh, tack för din kommentar. jag känner dock inte att det bara finns en massa svart avundsjuka hos mig, utan det är väl mest ett symptom på den där sorgen som jag går runt och bär på. tack för lyckoönskningarna!
inte skyldig: åh! vad fint, och vad glad jag blir. TACK.
peg: ja, det där känner jag också igen. att ju mer man funderar, desto mindre vet man vad man egentligen vill. men samtidigt; det löser ju sig faktiskt. det blir bra, till slut. det kommer, man får bara försöka ha lite tålamod, tror jag. jag hoppas iaf det. <3
Att se till vad man själv har och göra det bästa av det= ungefär det svåraste som finns. Och det viktigaste. Och det viktiga brukar vara svårt. Kanske för att det ger bäst utdelning.
Och i sorgen. Då är allt kladdigt och skavigt och ingenting fungerar egentligen som det ska. Men som du säger. Ljuset. Varje dag kämpar det ju sig tillbaka in! En dag i taget. En dag i taget. En dag...
Mvh Dagens Visdom
koftan: jag kunde inte ha sagt det bättre själv! tack, fina du. för att du beskriver det så som jag tänker. jag försöker tänka på och hålla fast vid ljuset varje dag. en dag... kram!
Skicka en kommentar