every single time it all shifts one way or the other

tretusentvåhundraåttiofem dagar
och jag försöker skriva poesi
men det finns inte längre några ord kvar
för dig och mig

tretusentvåhundraåttiofem dagar
och jag ritar tabeller, räknar timmar och tårar
för att förstå när jag tappade bort mig själv,
vilken veckodag och vilket år
och alla dessa meningar som ligger sparade
i min knutna näve, som en påminnelse
eller i väntan på något annat

tretusentvåhundraåttiofem dagar
och det där som brukade ha en mening
har gått förlorat i whiskeyindränkta andetag,
spruckna förhoppningar och kantiga ord
och jag börjar leta efter en annan mening

tretusentvåhundraåttiofem dagar
och en regnig måndag eller onsdag
sitter du i soffan och gråter och
om vi bara tagit den där pausen
hade det inte behövt bli så här
men det har nu blivit så här;
jag packar ner mina böcker och minnen,
river mina armar på allt det vassa
och vänder bort blicken varje gång
jag cyklar förbi Almbacksgatan

tretusentvåhundraåttiofem dagar
och sedan slutet

men det tar aldrig slut