fredag 3 februari 2012

det är en känsla som jag haft sen jag var barn

Och så är det fredag igen. Och en ny månad, äntligen. Kylan har kommit nu, jag fryser och är trött, det är kallt inombords också. Men solstrålarna skymtar bakom molnen och påminner om våren som är på väg, då blir det lite lättare att andas. Jag försöker tänka på körsbärsträd, glasstrutar, jeansjackor och fågelkvitter. För att orka den här månaden också.

Jag köper en blå klänning, jag försöker få någon att förstå varför just jag bör anställas, jag fikar med nya, fina människor och hoppas att min osäkerhet inte lyser genom, jag lyssnar på Markus Krunegård, jag spikar upp tavlor på min vägg, jag hänger upp ljusslingor för att hålla mörkret borta, jag läser ett fint mail från hans bror ("du är, utan hyperboler eller överdrift, en av de mest integritetsfulla, empatiska och välvilliga människorna jag någonsin träffat"), jag drömmer mardrömmar och vaknar med ångesten rivandes i min bröstkorg, jag tittar på Pushing Daisies och borrar ner mitt ansikte i kattens mjuka mage för att torka alla tårar som kommer utan förvarning.


Februari, jag ber dig vara varsam.
Våren, jag ber dig komma skyndsamt.


8 kommentarer:

Sara sa...

Kramar till dig!

Maria sa...

Så mysigt du har det! Gillar broderiet särskilt :)

Kram, kram till dig.

P sa...

Solen kommer snart inte bara lysa på dig utan också värma..

Kulturkoftan sa...

Så vackert du skriver! Och har det runtomkring dig. Det kommer att bli bra. Februari och våren och alltihopa. KRAM

Moa sa...

jag vill också ha vår. men nej, här har vädret fått för sig att minus 10 är en bra temperatur.

Josefine sa...

Ja va fan. Klart du ska ha ett jobb. Att inte nån fattat det än. Min syster hoppar runt på massa socionom-vik. Mer stabilt än min frilanstillvaro men ändå så stressande. Om någon månad är hennes vik slut. Då börjar det om igen. Håller tummarna för att du snart kommer på en intervju där det sitter en vettig person och håller i trådarna.

Christel sa...

Jag vet inte vem du är eller vad du kan, men jag är rätt säker på att jag skulle anställa dig ändå, bara för att du verkar vara en sympatisk människa. En bra människa, liksom. Det finns inte så många av dem.
Nu får jag ju dock inte anställa folk hit och dit, så det är ju bara en helt hypotetisk tanke. Men ändå.

nippertippa sa...

sara: tack och kramar tillbaka!

maria: tack, kul att du tycker det. kram!

p: åh! ja, tänk. våren och värmen ligger runt hörnet. som jag längtar.

koftan: åh tack, vad glad jag blir. jag, det tror jag också att det blir. våren 2012 ftw. KRAM!

moa: snart, snart. det går nog fortare än man tror.

josefine: åh, tack för din fina kommentar. jag trodde aldrig riktigt att det skulle bli så här kämpigt på arbetsmarknaden som socionom med fyra års högskoleutbildning. stressigt är bara förnamnet. men ja, någon gång ska man väl pricka rätt.

christel: men åh, så glad jag blir för din kommentar! tack snälla, himla gulligt och en väldigt fin tanke.