it´s always darkest before the dawn

Ursäkta klyschan, men visst går tiden så himla fort? Redan ny vecka, redan november. Ibland hinner jag inte riktigt med. Men jag tycker om den här hösten, jag tycker redan om november. Som egentligen brukar vara min hatmånad, på grund av allt grått och kalt. Men ännu ligger löven kvar och färglägger dagarna. Och förra veckan kände jag något som jag inte känt på flera månader. På väg ner mot stan, med musik i öronen och plötsligt ett leende på läpparna. Jag kände mig stark, upprymd. Lugn, glad.

Fyra månader bakåt i tiden bokade jag in (men avbokade igen) ett läkarbesök när det var som värst, när det kändes som om jag var på väg in i en depression. När seperationsångesten och tvivlet rev i min bröstkorg, när jag inte kunde se klart. När jag fick höra att jag var modig och stark, men kände mig minst på hela jorden och sov med rakhyveln under kudden. Men nu. Nu börjar jag känna mig starkare. Jag börjar förstå att det faktiskt kommer att bli bättre, det är inte sådant som man bara säger. Det kommer att kännas lättare med varje steg, varje andetag. Ja, det kommer att bli bra. Till slut.

Men samtidigt. Den där oron och det dåliga samvetet. När han ringer en sen vardagskväll och vill träffas för att prata. När han säger att han inte vill prata om det över telefon och låter onykter, men säger att han inte har druckit när jag frågar honom. Då får jag dåligt samvete. För att jag börjar känna mig starkare. När han är kvar, känner sig vilsen, kanske övergiven. Det var ju inte meningen att det skulle bli så här.