these scars of mine make wounded rhymes

Det där som pirrade och kändes som fjärilar i min bröstkorg i fredags har försvunnit. Jag har varit sjuk i några dagar nu och har därför inte lämnat lägenheten. Jag har försökt mota bort tankarna genom att sova, titta på Buffy, spela betapet och läsa tidningar, men tankarna finns där hela tiden. Precis som den molande värken i min bröstkorg, den där sorgen. Jag antar att jag inte kan göra så mycket mer än att vänta ut det, försöka sörja klart.

För det känns som en sorg för mig, allt det där som jag gråter över när jag är i min ensamhet. Att jag pratar högt med min katt för att känna mig mindre ensam, att jag äter godis och kakor fastän jag vantrivs i min kropp och känner hur kläderna börjat strama åt, att jag tittar på amerikanska romcoms och dagdrömmer om romantiskt frieri, bröllop på stranden och evig kärlek (kommer någon någonsin vilja fria till mig, till och med gifta sig med mig?), att jag känner mig avundsjuk på fina gravidmagar och längtar så himla mycket efter en liten krabat som kallar mig för mamma och som vill mysa med mig i soffan när det är dags för fredagsmys och som klappar min kind med små, knubbiga fingrar som jag kommer att tycka är världens finaste små, knubbiga fingrar.

Det känns himla sorgligt just nu, men det kommer att gå över. Det kommer att bli bättre, jag kommer att bli gladare, det är inte försent för mig att få allt det där jag önskar mig. Jag vet ju egentligen det, men just nu dunkar sorgen i min bröstkorg och jag behöver tycka lite synd om mig själv ett tag.

Det går kanske någon bra romcom på TV nu?

att prata med en fyraåring, del två

Tyra, 4 år: Är McDonalds stängt nu?
Jag: Ja, det är det nog.
Tyra, 4 år: Varför bor ni inte ihop längre?
Jag: För att vi inte är kära i varandra längre.
Tyra, 4 år: Är ni kompisar?
Jag: Ja, det är vi.
Tyra, 4 år: Vem är P kär i?
Jag: Jag tror inte att han är kär i någon.
Tyra, 4 år: Vem är du kär i?
Jag: Ingen.
Tyra, 4 år: Men det måste man ju, man måste vara kär.
Jag: Nej, man behöver inte vara kär i någon.
Tyra, 4 år: Jag är kär i Eric.

Åh, älskade lilla unge! Jag är så glad över att just jag blev moster till världens finaste och klokaste syskonbarn. Ibland känns det som om kärleken är så stor och stark att den inte får plats i bröstkorgen och då vill jag bara krama om och viska att jag vill ge dem hela världen.

om skavsår och fjärilar

Det ligger hela tiden som ett skavsår under bröstkorgen, tätt intill hjärtat. Ibland rivs det där såret upp och då känns det som om luften går ur mig, som om någon sparkar mig i magen och jag kan inte andas och tårarna kommer utan förvarning. Jag vet att det kommer att vara så ett tag till, men det där såret kommer att bli mindre och mindre med tiden och en dag kommer det att vara läkt. Det kommer att bildas ett ärr, men jag kommer till slut att tycka om det där ärret, för jag kommer att tänka på allt det fina som kom av det. Jag försöker trösta mig med den tanken.

Och det har faktiskt börjat flyga fjärilar i bröstkorgen, hoppfulla förväntningar har börjat bygga bo. Jag har fått en liten, liten glimt över hur fint det kan bli längre fram. Jag hoppas i alla fall. Och jag har fått ett nytt jobb (mer om det en annan gång), så det är en sak mindre att oroa sig över och nu kan kanske alla bitar äntligen börja falla på rätt plats. Åh, vad jag hoppas.

att prata med en fyraåring

Tyra, 4 år: Var är Betty?
Jag: Hon är hemma i min lägenhet.
Tyra, 4 år: Var är P?
Jag: Han är hemma i sin lägenhet.
Tyra, 4 år: Varför?
Jag: Vi bor i varsin lägenhet nu.
Tyra, 4 år: Varför?
Jag: Vi är inte kära i varandra längre, så vi har bestämt oss för att bo i varsin lägenhet.
Tyra, 4 år: Vem är du kär i?
Jag: Ingen, för tillfället.
Tyra, 4 år: Jag är kär i Eric.
Jag: Saade?
Tyra, 4 år: Ja. Han vet att alla flickor är kära i honom.
Jag: Och han tycker säkert jättemycket om er också.

Sedan började vi prata om något annat och jag tänkte att det är så himla häftigt att få prata med en fyraåring som bär på spännande tankar och funderingar.

detaljer från en annan gata, i en annan del av stan

my tears dry on their own

I tisdags vaknade jag i en ny säng, i en ny lägenhet med svullet ansikte efter att ha gråtit en hel kväll och en halv natt. Då började jag gråta igen, efter att ha läst Linna Johanssons fina ord. Så himla fint med pepp och beröm när man behöver det som mest. <3

I måndags flyttade jag. Från en lägenhet som varit mitt hem i nästan tre år, till en andrahandslägenhet som är tänkt att vara mitt hem fram till årsskiftet. Seperationsångesten grep tag i mig när jag blev ensam med alla flyttkartonger i en lägenhet med nya dofter, ljud, minnen. Och plötsligt började jag gråta och kunde inte sluta. Jag grät när jag duschade, när jag packade upp ramar med foton på honom och mig som jag sedan packade ner igen för att lägga i källarförrådet, när jag gick igenom alla minnen som var nerpackade i flyttlådorna. Jag grät för att jag egentligen inte vill vara här, jag vill ju vara lycklig med honom på Almbacksgatan. För att jag för ett halvår sedan var naiv nog att tro att jag skulle kunna vara gravid vid det här laget. För att jag saknar mitt gamla hem. För att jag nu är ensam, efter att ha delat nio år med någon annan. För att det inte var meningen att det skulle bli så här.

"att hålla på och tramsa med könsroller"

Om du vill läsa något som gör dig ledsen/arg/trött/irriterad, så tycker jag att du ska läsa det här blogginlägget (och kommentarerna!). Man får självklart göra och leva som man själv vill, men jag blir så himla ledsen när jag läser sådant där. När man har bestämt sig för hur flickor och pojkar är och bör vara och sedan tycker att det är sjukt när man ifrågasätter den bilden eller försöker ändra på den. När man redan har bestämt att ens lilla dotters livsuppgift är att föda barn och ta hand om dem, för att det ligger i hennes gener. Och att pojkar har en gen som gör dem intresserade av att leka med bilar. Åh, man måste väl ändå ge sina barn flera val och alternativ, istället för att ta för givet hur ens dotter eller son är och ska bli - enbart utifrån könet? Det är läskiga tankar som dessa hos föräldrar som gör att pojkar med nagellack får en kniv i nacken av jämnåriga och det gör mig så himla, himla ledsen. Just därför är det livsviktigt att "hålla på och tramsa med könsroller", dvs ifrågasätta och utmana normbilden för "kvinnligt" och "manligt". För det finns pojkar som vill klä sig i klänningar och flickor som vill leka med bilar och det är inget konstigt eller onaturligt med det och det borde alla barn få veta.

jag minns varenda scen ifrån vår film

På måndag flyttar jag till min andrahandslägenhet. Jag har skrivit på kontraktet och börjat packa några flyttlådor, imorgon får jag nycklarna.

Han har bett om ursäkt, för våren, för hårda ord. Och han grät när han såg flyttlådorna med mina nerpackade böcker, filmer, minnen. Det är först nu det blir så tydligt, så definitivt. Vårt misslyckande. Och det känns så himla sorgligt. Att behöva packa ner böcker, filmer, minnen som man har samlat på sig under nio års tid i flyttlådor och sedan packa upp allting igen på en annan plats och försöka börja om på nytt, ensam. Men det är också nödvändigt, det vet vi båda två. Även om det skaver långt där inne under bröstkorgen och om något som liknar tomhet börjar bygga bo. Det där kommer faktiskt att skingras, för att till slut försvinna helt och ersättas med lättare tankar och andetag. Det kommer att bli bra, det är jag ganska säker på.

och så lite fler sommarbilder på det

För att jag inte vill att sommaren ska ta slut. För att jag vill spara på den länge, länge.

my persuasion can build a nation

Mitt soundtrack sommaren 2011; bästa Beyoncé. Jag är nästan lite kär i henne, hon är ju så himla cool och SNYGG.

summer days drifting away

Nu är augusti här och sommardagarna passerar förbi i en väldig fart. Jag kom på att jag tycker om den här sommaren, fastän jag inte gör så mycket. Jag läser Kalle Anka, skriver jobbansökningar, målar naglarna sommarröda, äter glass, åker karuseller, går på konsert, dricker öl, längtar efter födelsedag och flytt, hänger med världens bästa familj, lyssnar på sommar i P1 (och gråter till Karin Broos, Sara Stridsbergs, Timbuktus och Birgitta Ohlssons sommarprat). Jag träffar mina fina vänner, vi fikar och äter ute, går på bio. Vi har väntat också, på att få en ny medlem i vår lilla bönegrupp (det är ett internt skämt att vi kallar oss för bönegruppen). I slutet av juli kom han äntligen, när min BFF Emelie blev mamma till världens sötaste Algot. Jag ser verkligen fram emot att få lära känna honom, det känns fint att jag får vara med i hans liv och att jag får se hur min bästa vän är den där underbara mamman som jag visste att hon skulle vara.

Och så har jag skrivit ett gästblogginlägg hos Cecilia Blankens. Jag är så glad för alla fina kommentarer och mail angående inlägget och så himla, himla rörd av all omtanke. TACK! <3

Sommaren 2011, alltså. Inte så pjåkig, trots allt.