några tankar om barn och sånt

Min mens är nästan tre veckor sen. Idag gjorde jag ett graviditetstest, som visade sig vara negativt. Jag visste väl egentligen om det, innerst inne, men besvikelsen efteråt var ändå ett faktum. Förseningen måste helt enkelt bero på något annat, men den där besvikelsen var något nytt för mig och tankarna har därmed börjat snurra.

Annat jag tänker på just nu är Linna Johanssons viktiga text om det ständiga lyckokravet och på min älskade syster som tycks ha gått in i någon slags förlossningsdepression. Man måste ju kunna prata om nedstämdheten, besvikelsen och allt det där andra jobbiga utan bli utpekad som dålig mamma (jag tänker att det främst är mammorna som blir anklagade för att vara dåliga när de pratar om det där och att papporna istället blir klappade på huvudet). Det hjälper ingen att stoppa undan allt det jobbiga i en skamvrå.

När jag ändå är inne på det där med barn och föräldraskap: jag tänker mycket på hur flickor uppfostras till att vara duktiga. Eller gäller det pojkar också? Jag har fått intrycket av att det gäller främst flickor, men jag vet inte. Tyra, som snart blir tre år, får ofta höra att hon är duktig. Jag säger också det ibland, när hon har gjort något bra som jag vill bekräfta. Jag förstår att man menar väl med bekräftelsen, men jag kan ändå se en viss fara i det. Kan man ge denna bekräftelse på något annat sätt? Eller om man bara tänker på att ge annan slags bekräftelse också, så att det inte bara är prestationerna som blir bekräftade? Just det tror jag är superviktigt, för att undvika duktighetsfällan som är så svår att ta sig ur sen, när man är vuxen.