the never ending story

En annan sak som får mig på dåligt humör är min kropp (jaa, jag vet att det är tråkigt med sådant där ältande, men jag måste bara få spotta ur mig lite sådant just nu). Jag blir liksom deppig av att prova en massa klänningar som aldrig passar, att nästan haja till av min fulhet när jag råkar se mig själv i affärens spegel, att känna hur magen är i vägen eller hur armarna liksom dallrar när jag rör mig. För att inte prata om lusten att börja gråta när någon lägger upp oredigerade bilder på mig på Facebook, det känns så himla jobbigt att alla (eller snarare gamla klasskompisar och mitt ex) kan se och göra sig lustig över min kropp och min fulhet. Det är särskilt svårt att vara vän med sin kropp under sommaren, tycker jag. Allting skaver och väller, svetten klibbar och jag har knappt några fina sommarkläder och ingen ork att sola eller motionera. Så. himla. trist. Men jag har i alla fall bokat in en tid hos min duktiga frisör på lördag, jag hoppas att det känns lite bättre efter det.

you got your head among the clouds

Juni närmar sig redan sitt slut och midsommar har passerat. Midsommarhelgen har varit fin och den har fyllts med sill, nypotatis, jordgubbar, sång, vänner, solstrålar, blommiga klänningar, kärlek och skratt. Idag har jag varit på ganska dåligt humör hela dagen, det är nog sommarlovslängtan i mig som gör det. Det är alldeles för mycket att göra på jobbet och jag önskar att jag kunde vara ledig istället. Jag har alltid älskat söndagar, men nu har den där söndagsångesten börjat infinna sig istället och jag tycker inte alls om det. Nu ska jag försöka vifta bort den med chokladbollar, kramar i soffan och Away we go.

love is all you need

Lördagen den 5:e juni 2010 kommer jag alltid att spara på ett säkert ställe i mitt hjärta. Det var en fantastisk dag, kväll och natt fylld med kärlek, skratt och pirr i magen. Emelie gifte sig äntligen med sin Johan, solen värmde våra ansikten, tårarna fylldes i våra ögon, champagnen bubblade i våra bröstkorgar och fötterna ville aldrig sluta dansa. Det var så himla perfekt, på alla sätt och vis. ©

här är livet ganska bra, här är benzo varje dag

Hej sommaren, tänk att du är här nu. Jag har höga förväntningar på dig, ska du veta. Förra sommaren blev ju inte riktigt som jag önskade (hey, hela förra året gick mer eller mindre åt helvete) och jag hoppas att vi kan bli vänner, du och jag. Jag hoppas på fina picknick-dagar, glass som nästan smälter bort innan man hinner äta den, kvällar på balkongen med killen/vänner/vin/ost, en tripp till Göteborg, pussar på fräknig och sommarvarm hud, oväntade äventyr, parkhäng, bokläsning, bad som svalkar och framför allt hoppas jag att den där ångesten som fladdrar till ibland håller sig på avstånd. Det känns jobbigt att bara vara ledig i två veckor, men om du bara behandlar mig väl, sommaren, så ska det nog gå bra ändå. Och jag har ju en vecka i Portugal att se fram emot, den veckan har jag längtat efter sedan februari. Du och jag, sommaren. Vi ska bli bästa vänner, det har jag bestämt.

några tankar om barn och sånt

Min mens är nästan tre veckor sen. Idag gjorde jag ett graviditetstest, som visade sig vara negativt. Jag visste väl egentligen om det, innerst inne, men besvikelsen efteråt var ändå ett faktum. Förseningen måste helt enkelt bero på något annat, men den där besvikelsen var något nytt för mig och tankarna har därmed börjat snurra.

Annat jag tänker på just nu är Linna Johanssons viktiga text om det ständiga lyckokravet och på min älskade syster som tycks ha gått in i någon slags förlossningsdepression. Man måste ju kunna prata om nedstämdheten, besvikelsen och allt det där andra jobbiga utan bli utpekad som dålig mamma (jag tänker att det främst är mammorna som blir anklagade för att vara dåliga när de pratar om det där och att papporna istället blir klappade på huvudet). Det hjälper ingen att stoppa undan allt det jobbiga i en skamvrå.

När jag ändå är inne på det där med barn och föräldraskap: jag tänker mycket på hur flickor uppfostras till att vara duktiga. Eller gäller det pojkar också? Jag har fått intrycket av att det gäller främst flickor, men jag vet inte. Tyra, som snart blir tre år, får ofta höra att hon är duktig. Jag säger också det ibland, när hon har gjort något bra som jag vill bekräfta. Jag förstår att man menar väl med bekräftelsen, men jag kan ändå se en viss fara i det. Kan man ge denna bekräftelse på något annat sätt? Eller om man bara tänker på att ge annan slags bekräftelse också, så att det inte bara är prestationerna som blir bekräftade? Just det tror jag är superviktigt, för att undvika duktighetsfällan som är så svår att ta sig ur sen, när man är vuxen.

och så här var det i slovenien

Bröllop, vin, regnskurar, kindpussar, kakor, skaldjur, pivo och kärlek!

juni sjunger i min bröstkorg

Ja, jag vet att bloggen är lite tråkig just nu, förlåt. Tänk att juni har kommit och att det faktiskt är sommar nu. Ibland känns det nästan lite overkligt att jag överlevde den där hemska vintern som var, jag förstår knappt. Och imorgon ska min bästis gifta sig, tänk vad fint det kommer att vara, tänk att det redan är dags. Ibland känns det som om dagarna bara går, men jag vill verkligen ta vara på det, allt det där som händer här och nu. Man glömmer lätt bort att göra just det. I skallen snurrar det för närvarande tankar om barn och föräldrarskap, bröllop, iPhone (har äntligen skaffat en!) och jobb. Jag återkommer snart med något smart att skriva om (förhoppningsvis). Tills dess: en liten låtlista.