love can do you like a shotgun

Idag har jag tänkt en del på kärlek, tuggummirosa känslor och sådant där som alltid kommer att ligga under huden och skava (det blev visst så, när jag hade läst Sandras fina ord om den där filmen som jag bara inte kan sluta tänka på och som jag måste se snarast). Så svårt och så fantastiskt det kan vara, det där med kärlek.

Jag minns den där gången när jag stod utanför hans port och väntade på den blåa lampans sken i fönstret, samtidigt som jag tänkte på att mitt nummer dykt upp fem gånger under dagen på hans nummerpresentatör. Jag minns han som var så smal att det gjorde ont ibland, som sa att jag var som en favorittröja som man tröttnar på med tiden och sedan hänger längst bak i garderoben. Och han som påstod att han aldrig kunnat älska någon, han som var min första. Han som råkade ut för en svår olycka och som jag inbillade mig att jag älskade, men som jag egentligen aldrig kände. Jag minns han som till slut inte orkade med mig och mina röda rakbladsstreck och trasiga tankar. Och jag minns alla de andra som bara har flimrat förbi, som inte är mer än några suddiga ansiktsbilder som jag allra helst vill glömma bort. Jag minns meningslösa portkoder, gömda brev och väntan vid en telefon som aldrig ringde.

Jag minns hur de alla brukade rinna ut ur mig, nedför mina ben och sedan sorgen efteråt när jag somnade i en tom säng. Jag har aldrig varit någon som man stannar kvar hos (alla dessa flackande blickar som var på väg någon annanstans, bort från mig). Jag minns deras dofter på min hud och inuti mig, som jag bar på en hel dag och som jag ville spara på, men som egentligen aldrig tillhörde mig. Jag minns alla fräknar, skrattgropar och leverfläckar, jag lekte kurragömma bland dem och gick vilse alldeles för många gånger. Jag försökte hela tiden gömma mig i någons famn och plötsligt var jag bara där jag skulle vara, där jag hörde hemma, och det är där jag vill stanna kvar. Där din blick aldrig längtar bort och där din doft tillhör mig. Just precis där, vid din sida.