Kan inte sluta lyssna på den här låten och tänker på hur ont det skulle göra att förlora kärleken och på hur svårt det är ibland. Att försöka göra varandra lyckliga kan vara bland det svåraste som finns, ibland räcker det liksom inte att man älskar varandra. Man måste jobba på det, särskilt om man har varit tillsammans länge. Eller? Alla andra kanske lever värsta Mitt Livs Novell-livet, där romantiken flödar och allt går i rosa? Tell me, hur har ni det och hur gör ni?
Jag vill bara att du ska vara lycklig, det vet du väl? Om du lämnade mig nu skulle luften gå ur mig. Jag skulle sakna ditt ärliga och bullriga skratt, att titta på dig i smyg när vi tittar på TV för att se hur du lever dig in i TV-världen, att spendera mina söndagar med dig bland lakan och täcken och att vakna bredvid min allra bästa vän varje dag.
7 kommentarer:
Jag känner likadant, att man måste jobba på relationen när man har varit tillsammans länge- det räcker inte alltid med att man älskar varandra. Många bara ger upp och gör slut istället för att jobba på det och att ni har hållit ihop så länge som ni faktiskt har varit betyder ändå väl något...
Åh det är hjärtskärande! Jag hoppas verkligen att det löser sig för dig! KRAM
Så modigt av dig att berätta i bloggen när det är kämpigt. Både nu och förr, du har alltid varit modigt på det sättet. Det avundas jag dig.
Alla måste jobba på sina relationer. Men försök att släppa andras relationer och tänk bara på din egen. Ingen mår bra av att jämföra, och det är omöjligt att veta hur andra har det. På riktigt, under ytan.
Jag önskar dig kraft.
Varma kramar
peg: tack för dina fina ord, söta du. ja, det löser sig säkert, det känns iaf så. kram!
fatima: åh! modig har jag nog aldrig känt mig, men vad fint att du tycker och skriver det. du har en bra poäng, men jag frågar mest för att det ibland känns som om jag är ensam om många problem... människor har ju en tendens att inte prata/skriva om sådant som skaver. många kramar!
Det stämmer så som du säger, att vi är många som inte pratar om alla våra problem. Det är synd. Jag är själv en av dem som har svårt att prata om det som är svårt, och håller det gärna inom mig. Du är inte ensam. Aldrig någonsin.
fatima: och det känns fint att få veta det. tack för dina ord, kära du!
Jag trodde att det räckte med att man älskade varandra jävligt mycket, men tyvärr så gjorde det inte det. Vet fortfarande inte vad som hände, bara att det finns inga garantier.
Trodde också att jag aldrig skulle överleva utan honom, men såhär knappt två månader efter mår jag riktigt bra och omfamnar mitt nya liv. Jag är stark och en hel människa, både med o utan honom.
KRAM!
marie: usch, det gör så ont när det händer och när man inte riktigt förstår varför det blev som det blev. men ja, du är en stark människa och det är bra att du känner och inser det själv. det är väl så; att man är starkare än vad man tror och man överlever det där svåra också. många kramar!
Skicka en kommentar