När jag läste Rebecka Åhlunds fina text om sin pappa och mörkret började jag gråta. Och jag kommer att spara på den, plocka fram den när mörkret skrämmer mig. "Alla diems går inte att carpa. Men det finns en regel och den är: lev. Den som slutar med det lämnar alla i eftervärlden med ett tomrum och en sorg och en omöjlig fråga".
Jag tänker mycket på min moster. Hur hon satt och åt frukost med tidningen uppslagen och radion på, en söndag i januari. Hur hon tog sin medicin och sedan gick med hunden ner till sjön, utan att plocka undan frukosten, vika ihop tidiningen eller stänga av radion. Hur hon sedan valde att gå ner i sjön och lämna kvar hunden på bryggan. Hur många det var som älskade henne, som också blev kvarlämnade.
Och nu är det jag som är moster. Och jag älskar att vara det. Innan dom fanns visste jag inte ens att det var möjligt att älska någon så som jag älskar dessa två. Dom gör så att jag orkar, dom mjukar upp det vassa och suddar ut det mörka. Min bröstkorg svämmar över av kärlek när hon säger "jag vill att du ska sova över" eller när hon berättar om något nytt hon lärt sig, som att det finns myror som är taskiga mot nyckelpigor genom att spruta gift i deras ögon. Och när han säger "Jessie inte åka hem" eller när han lägger sin lilla hand i min och vill visa mig något. Det finns ju så mycket kvar att uppleva, jag vill inte missa en enda sak. Jag vill vara med på alla kalas, sommarlov och skolavslutningar. Jag vill krama, trösta, peppa. Jag kommer inte att bli mostern som valde mörkret, det kommer jag att se till.
