Så har det blivit juli och sommaren är verkligen här på riktigt, fastän det inte alltid känns så. Jag blir stressad av tiden, att den verkar gå så fort hela tiden och att jag inte vet vad jag ska göra med den. Det känns som om det nyss var juli tjugohundraelva när jag letade efter eget boende, längtade efter min bästa väns bebis i magen, vred av seperationsångest om nätterna. Så mycket, och samtidigt så lite, som har hänt sedan dess, under ett års tid.
Och om en vecka ska jag börja arbeta på halvtid. Och om en månad fyller jag trettiotre år. Stressen och hjärtklappningen ligger hela tiden och pyser under bröstkorgen, likt sorgen. Över att fylla trettiotre och känna mig mer vilsen än en tonåring. Att känna att jag kanske trots allt har valt fel utbildning, jag är för känslig och för tyst och för lugn och för blyg. Att inte riktigt veta vad jag kan, vad jag vill göra resten av mitt liv, vad som inte triggar igång den där ångesten som ligger och pyser under bröstkorgen. Att fylla trettiotre utan att vara nära det liv jag dagdrömmer om, att veta att jag fömodligen kommer hinna fylla trettiofyra också utan att ha blivit någons mamma, att fortsätta bära på den här längtan som tycks urgröpa ett hål i mig samtidigt som människor omkring mig får vara med om allt det där.
Och jag borde egentligen ta en dag i taget, istället för att grubbla grubbla grubbla, men det är svårt. Jag hoppas att KBT-terapin kan hjälpa mig, jag är så trött på att ha det så här.