till världens finaste geni-bebis, från hans stolta extra-moster

Jag är en av alla som längtat efter dig
och jag är precis som du; ett sommarbarn
med solen som planet och elden som element
och sommaren kommer alltid att tillhöra oss.

Jag vill ge dig sommarminnen
med solstrålar på fräkniga kinder,
sandiga mackor som smakar sommar vid havet,
citronfjärilar i sommarblekt hår
och skratt som dansar genom våra kroppar
upp till trädkronorna och himlen.

Jag vill ge dig berättelser och sagor,
jag vill visa dig världen
och hur man skriver koder i dagbokssidorna,
hur man bygger en koja under skrivbordet
och hur man står på händerna under vatten.

Sommaren kommer alltid att tillhöra oss
och jag vill göra allt jag kan
för att hålla det mörka borta.

*nattar mig själv till sömns med den här låten*

mitt hår blir i alla fall bara snyggare och snyggare

 

och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Jag läser Sofias ord om sorg och tänker att ja, det är så det är. Hon är så bra på att skriva, förklara i vackra ord, om allt det där som jag också tänker och känner. Det är fint. Jag jagar orden, men de kommer inte riktigt till mig. Tiden, dagarna går. Ibland trillar jag ner i en slags avgrund på vägen och det tar lite tid för mig att komma upp igen och fortsätta rakt fram. Den där sorgen som kramar om en, fastän man gör allt för att hålla den på långt avstånd.

Och plötsligt befinner jag mig bara där. Och gråter. För att det är första advent och jag sitter och fryser i en kall lägenhet utan julpynt och är inte "vi" med någon, medan facebook och instagram tapetseras med bilder på adventsljus, adventsbak och adventsfikor. För att jag försöker minnas känslan av en varm kropp tätt intill min rygg, precis innan jag somnar. För att jag lyssnar på sorgliga kärlekslåtar och tittar på romantiska komedier där de alltid får varandra till slut och lever lyckliga i alla sina dagar. För att jag blir osams med honom över telefon och tänker på allt det där som hinner hända under nio år. För att det känns hopplöst att någonsin våga igen. För att jag så innerligt längtar efter ett annat liv än det här.

Men. Detta ska också passera. Snart har jag kommit upp igen.

Och snart flyttar jag. Snart börjar allt det där nya.

och jag har färgat håret rosa!!!

Yes box, så här ser jag ut numera:

Först blev det väldigt cerise, men nu blir det mer och mer tuggummirosa och jag älskar det. Det är klart att man ska matcha sina My Little Ponies i bokhyllan, liksom. Och lysa upp gråa november på något sätt. Åh, nu blir jag glad varje gång jag tittar i spegeln!

but I like to keep some things to myself

Förlåt lilla bloggen, jag har inte glömt bort dig. Jag har bara haft lite annat att tänka på den senaste tiden och dagarna ramlar ju förbi så himla fort. Flytten närmar sig och jag inreder inne i mitt huvud, jag har redan bestämt att jag ska ha en fotovägg fylld med foton på mina favoritmänniskor, en kattplansch och en prickig dörrmatta. Jag har varit på kalas och ska på dop imorgon, jag har sett min tv-debut och fnissat åt min talang för grimaser, jag har gråtit efter att ha läst Annika Marklunds blogginlägg om det allra värsta beskedet, jag har varit på en anställningsintervju som jag tänkte skriva mer om i ett annat inlägg, jag har börjat handla julklappar och längta efter december, jag har drömt drömmar som fått mig att vakna med dödsångesten rivandes i min bröstkorg. Hur har ni det? Jag hoppas att ni tar hand om er och varandra. Tack för att ni tittar in här, även när det ekar lite tomt. <3

Jag kommer alltid att tänka på hösten 2011 när jag hör den här låten:

it´s always darkest before the dawn

Ursäkta klyschan, men visst går tiden så himla fort? Redan ny vecka, redan november. Ibland hinner jag inte riktigt med. Men jag tycker om den här hösten, jag tycker redan om november. Som egentligen brukar vara min hatmånad, på grund av allt grått och kalt. Men ännu ligger löven kvar och färglägger dagarna. Och förra veckan kände jag något som jag inte känt på flera månader. På väg ner mot stan, med musik i öronen och plötsligt ett leende på läpparna. Jag kände mig stark, upprymd. Lugn, glad.

Fyra månader bakåt i tiden bokade jag in (men avbokade igen) ett läkarbesök när det var som värst, när det kändes som om jag var på väg in i en depression. När seperationsångesten och tvivlet rev i min bröstkorg, när jag inte kunde se klart. När jag fick höra att jag var modig och stark, men kände mig minst på hela jorden och sov med rakhyveln under kudden. Men nu. Nu börjar jag känna mig starkare. Jag börjar förstå att det faktiskt kommer att bli bättre, det är inte sådant som man bara säger. Det kommer att kännas lättare med varje steg, varje andetag. Ja, det kommer att bli bra. Till slut.

Men samtidigt. Den där oron och det dåliga samvetet. När han ringer en sen vardagskväll och vill träffas för att prata. När han säger att han inte vill prata om det över telefon och låter onykter, men säger att han inte har druckit när jag frågar honom. Då får jag dåligt samvete. För att jag börjar känna mig starkare. När han är kvar, känner sig vilsen, kanske övergiven. Det var ju inte meningen att det skulle bli så här.