och jag har lämnat allt som tynger mig

Hej februari, dina dagar rusar förbi mig och jag kan faktiskt inte låta bli att känna en viss tacksamhet (samtidigt som min att göra-lista inte verkar krympa i samma takt som dagarna, men jag försöker göra mitt bästa). Mars flåsar dig i nacken och nu längtar jag efter att få känna hur våren bultar i min bröstkorg under en alldeles för tunn jeansjacka och jag längtar efter att få vända ansiktet mot en blå himmel och känna den första trevande vårvinden leka i mitt hår. Vet du vad, februari? Dina mörkar och klibbiga dagar har nästan tagit musten ur mig och jag är så trött, så trött. Men ändå hoppfull, för snart kommer mars med ljusare dagar och jag kan redan höra hur koltrastarna på vår balkong sjunger om den stundande våren. Snart kommer den där dagen när jag rullar upp sovrumspersiennerna och upptäcker att det vackra körsbärsträdet på vår innergård har slagit ut i full, rosa blom. Ja, snart, äntligen.

The soundtrack of february.

i helgen har jag hängt med min favorittjej

Man kan ju lugnt påstå att en av oss är mer fotogenique än den andra.

*blir glad av den här bilden*

Åh, titta så fint! Rory Gilmore som Rosie the Riveter. *loves it*

I find it kind of sad

Men shit alltså, vad är detta för pro-ana-skit? Jag kan inte låta bli att undra vad som har hänt med Linda Skugge och jag blir ledsen när jag läser hennes blogg. Jag tycker att det är något sorgligt över det hela; ständigt nya tatueringar, en extrem kroppsfixering och alltid det där agget mot andra människor som inte tänker eller är som henne. Idag har jag sjukt svårt för att förstå hur Linda Skugge kunde vara min främsta förebild för tio år sedan... och det känns faktiskt lite sorgligt.

Förresten blir jag ledsen när jag läser sådan här skit också. *50-talet ringde och ville ha tillbaka sin kvinnosyn*