men det finns i alla fall en man som alltid kan få mig på bättre humör

Han heter George Costanza och jag älskar honom.

it shatters like broken glass

Alltså, detta och sådant här gör mig genuint ledsen. För att det känns som om det aldrig någonsin kommer att förändras, hur mycket man än diskuterar och ältar. Det känns liksom som en piss i Nilen att Beth Ditto poserar naken på ett tidningsomslag, när modeller som Daisy Lowe och Lara Stone anses vara kurviga eller när bilder som dessa publiceras inne i tidningarna. Jag blir faktiskt gråtfärdig av att tänka på det eller när jag ser kläder som ser ut att passa typ nioåringar inne på H&M´s vuxenavdelningar eller när jag bläddrar i en skittidning som Glamour och upptäcker sådana här bilder:

Ralph Lauren har tydligen extraknäckt på Glamour. Jag känner mest för att spy på dubbelmoralen inom modevärlden, modebloggare som ser ut som tolvåriga flickor, tidningar som får mig att gråta över min tjocka mage och alla dessa superredigerade bilder som ger upphov till ätstörningar och självhat. Jag blir så jävla less, men orkar inte skriva så mycket mer om saken. Det är ju inte direkt så att det spelar någon roll ändå.

every shadow filled up with doubt

Jag är så himla trött hela tiden. Vill bara be den här senhösten att dra åt helvete. Jag orkar inget, vill helst gå i ide och slippa människor för en liten stund. Just nu känns det bara så himla kämpigt och jag förstår inte varför allting måste vara en kamp för mig, precis hela tiden. Jag försöker tänka att det kommer att bli bättre i december, men vågar väl egentligen inte hoppas på alltför mycket. Förlåt för att bloggen är så deppig och tråkig just nu.

Min ljuspunkt i mörkret: jag + P + onsdagskvällar + True Blood= <3