om skavsår och fjärilar

Det ligger hela tiden som ett skavsår under bröstkorgen, tätt intill hjärtat. Ibland rivs det där såret upp och då känns det som om luften går ur mig, som om någon sparkar mig i magen och jag kan inte andas och tårarna kommer utan förvarning. Jag vet att det kommer att vara så ett tag till, men det där såret kommer att bli mindre och mindre med tiden och en dag kommer det att vara läkt. Det kommer att bildas ett ärr, men jag kommer till slut att tycka om det där ärret, för jag kommer att tänka på allt det fina som kom av det. Jag försöker trösta mig med den tanken.

Och det har faktiskt börjat flyga fjärilar i bröstkorgen, hoppfulla förväntningar har börjat bygga bo. Jag har fått en liten, liten glimt över hur fint det kan bli längre fram. Jag hoppas i alla fall. Och jag har fått ett nytt jobb (mer om det en annan gång), så det är en sak mindre att oroa sig över och nu kan kanske alla bitar äntligen börja falla på rätt plats. Åh, vad jag hoppas.