Det där som pirrade och kändes som fjärilar i min bröstkorg i fredags har försvunnit. Jag har varit sjuk i några dagar nu och har därför inte lämnat lägenheten. Jag har försökt mota bort tankarna genom att sova, titta på Buffy, spela betapet och läsa tidningar, men tankarna finns där hela tiden. Precis som den molande värken i min bröstkorg, den där sorgen. Jag antar att jag inte kan göra så mycket mer än att vänta ut det, försöka sörja klart.
För det känns som en sorg för mig, allt det där som jag gråter över när jag är i min ensamhet. Att jag pratar högt med min katt för att känna mig mindre ensam, att jag äter godis och kakor fastän jag vantrivs i min kropp och känner hur kläderna börjat strama åt, att jag tittar på amerikanska romcoms och dagdrömmer om romantiskt frieri, bröllop på stranden och evig kärlek (kommer någon någonsin vilja fria till mig, till och med gifta sig med mig?), att jag känner mig avundsjuk på fina gravidmagar och längtar så himla mycket efter en liten krabat som kallar mig för mamma och som vill mysa med mig i soffan när det är dags för fredagsmys och som klappar min kind med små, knubbiga fingrar som jag kommer att tycka är världens finaste små, knubbiga fingrar.
Det känns himla sorgligt just nu, men det kommer att gå över. Det kommer att bli bättre, jag kommer att bli gladare, det är inte försent för mig att få allt det där jag önskar mig. Jag vet ju egentligen det, men just nu dunkar sorgen i min bröstkorg och jag behöver tycka lite synd om mig själv ett tag.
Det går kanske någon bra romcom på TV nu?
För det känns som en sorg för mig, allt det där som jag gråter över när jag är i min ensamhet. Att jag pratar högt med min katt för att känna mig mindre ensam, att jag äter godis och kakor fastän jag vantrivs i min kropp och känner hur kläderna börjat strama åt, att jag tittar på amerikanska romcoms och dagdrömmer om romantiskt frieri, bröllop på stranden och evig kärlek (kommer någon någonsin vilja fria till mig, till och med gifta sig med mig?), att jag känner mig avundsjuk på fina gravidmagar och längtar så himla mycket efter en liten krabat som kallar mig för mamma och som vill mysa med mig i soffan när det är dags för fredagsmys och som klappar min kind med små, knubbiga fingrar som jag kommer att tycka är världens finaste små, knubbiga fingrar.
Det känns himla sorgligt just nu, men det kommer att gå över. Det kommer att bli bättre, jag kommer att bli gladare, det är inte försent för mig att få allt det där jag önskar mig. Jag vet ju egentligen det, men just nu dunkar sorgen i min bröstkorg och jag behöver tycka lite synd om mig själv ett tag.
Det går kanske någon bra romcom på TV nu?
5 kommentarer:
åh <3
känner igen mig så mycket i det du skriver.
om jag bara kunde skulle jag blåsa bort det onda.
tänker på dig, vet att du klarar dig genom denna jobbiga tid.
kramkram.
aww :(
det är så jobbigt innan allting har läkt ut. att man får såna där fantastiska hoppfulla känslor, men mellan dem måste man avverka massor av tomma, gråa, ledsna dagar.
jag har velat skriva någontin förut, men tyckt att allt som jag har att säga är så ... onödigt. det tillför inget. men jag ville liksom ändå skriva NÅT, så nu gjorde jag det. alltså.
kramar!
maria: åh, fina du. tack snälla för dina ord och ditt stöd, det betyder mycket. <3 kramar!
sofia: usch ja, precis så är det. vissa dagar känns det hoppfullt, andra dagar känns allt sorgligt. tack fina du för din kommentar. jag vet att det kan vara svårt att få fram orden, men inga ord är onödiga, jag tycker att det är så fint att ni läser och kommenterar när ni vill och kan. många kramar!
Är i samma sits dom dig just nu, eller steget efter dig kan man väl säga.
Efter 9 år tillsammans blev våra olikheter alldeles för många och jag kan inte längre tycka om mig själv tillsammans med honom. Stannar jag kvar eliminerar jag mig själv.
Jag var och kollade på en lägenhet igår som är min om jag vill ha den men velar nu även fast jag vet att jag inte kan bo kvar här. Är så sårad, ledsen, rädd, orolig, ensam...
Hittade till dig blogg via Blankens gästinlägg..du sätter så vackra ord på de hemska känslorna.. jag känner igen mig i varje ord.
Kram!! //Sabina
anibas: åh! en massa pepp till dig, kära du. det här fixar du, du har redan kommit så långt. du får ju inte eliminera dig själv! klart att du ska ta lägenheten, även om det känns läskigt. för innerst inne verkar du förstå att du behöver det för att bli en lyckligare Sabina. du får gärna maila mig om du behöver ventilera mer! nippertippa@gmail.com
många kramar!
Skicka en kommentar