my tears dry on their own

I tisdags vaknade jag i en ny säng, i en ny lägenhet med svullet ansikte efter att ha gråtit en hel kväll och en halv natt. Då började jag gråta igen, efter att ha läst Linna Johanssons fina ord. Så himla fint med pepp och beröm när man behöver det som mest. <3

I måndags flyttade jag. Från en lägenhet som varit mitt hem i nästan tre år, till en andrahandslägenhet som är tänkt att vara mitt hem fram till årsskiftet. Seperationsångesten grep tag i mig när jag blev ensam med alla flyttkartonger i en lägenhet med nya dofter, ljud, minnen. Och plötsligt började jag gråta och kunde inte sluta. Jag grät när jag duschade, när jag packade upp ramar med foton på honom och mig som jag sedan packade ner igen för att lägga i källarförrådet, när jag gick igenom alla minnen som var nerpackade i flyttlådorna. Jag grät för att jag egentligen inte vill vara här, jag vill ju vara lycklig med honom på Almbacksgatan. För att jag för ett halvår sedan var naiv nog att tro att jag skulle kunna vara gravid vid det här laget. För att jag saknar mitt gamla hem. För att jag nu är ensam, efter att ha delat nio år med någon annan. För att det inte var meningen att det skulle bli så här.