På måndag flyttar jag till min andrahandslägenhet. Jag har skrivit på kontraktet och börjat packa några flyttlådor, imorgon får jag nycklarna.
Han har bett om ursäkt, för våren, för hårda ord. Och han grät när han såg flyttlådorna med mina nerpackade böcker, filmer, minnen. Det är först nu det blir så tydligt, så definitivt. Vårt misslyckande. Och det känns så himla sorgligt. Att behöva packa ner böcker, filmer, minnen som man har samlat på sig under nio års tid i flyttlådor och sedan packa upp allting igen på en annan plats och försöka börja om på nytt, ensam. Men det är också nödvändigt, det vet vi båda två. Även om det skaver långt där inne under bröstkorgen och om något som liknar tomhet börjar bygga bo. Det där kommer faktiskt att skingras, för att till slut försvinna helt och ersättas med lättare tankar och andetag. Det kommer att bli bra, det är jag ganska säker på.
5 kommentarer:
Dina ord vidrör, berör och upprör mycket i mig. På ett positivt sätt. Jag tror också att det kommer bli bra. Du går liksom från sommar till höst; från kvav tryckande hetta till hög klar luft. Då kan det inte bli annat än bra. Kram, limra
Du är klok Jessi, sålänge du har den inställningen kommer det att bli bättre och bättre.
Håller med Jenny ovanför i allt.
Dina ord är...magi.
Håller tummarna för dig!
Kram.
Det river lite i mej när jag läser det du skriver. Men ja, man måste hoppas och tro att allt kommer bli bra. Jag tror det jag med!
Du skriver så himla fint. Du berör. Jag har precis hittat hit men jag älskar din blogg redan.
Sluta aldrig att skriva!
jenny: åh! vad fint skrivet av dig, kära du. tack snälla. kram!
maria: du är så himla gullig, söta. tack för dina ord och för att du håller tummarna för mig. många kramar!
en dåres längtan: ja, man måste nog hoppas och tro det. för att inte tappa greppet. tack för dina ord!
L: åh, vad glad jag blir. tack, snälla! <3
Skicka en kommentar