Äntligen är mars här. Det betyder väl ändå att våren är nära? Jag är frusen, trött och längtar efter jeansjacka, converse, rosa körsbärsträd och utomhusfika.
I torsdags gick jag hem tidigare från jobbet. Jag kände mig helt slut och vid eftermiddagen hade jag gråten i halsen. Det blev inte direkt bättre av att jag blev utskälld av en klients mamma i telefonen, som tyckte att jag hade förstört hennes dotters liv på grund av ett avslag. Krafterna bara rann ur mig och nu har jag blivit förkyld. Jag har varit hemma sedan dess och kommer förmodligen att vara hemma imorgon också. Jag känner mig typ som världens svagaste människa.
Förra måndagen berättade jag för min chef att jag behöver avlastning och då ordnade hon en vikarie som skulle hjälpa mig (men vikarien blev dessvärre sjuk). Jag fick beröm för att jag berättade att jag behöver hjälp, då passade jag på att ta upp det där som hon sa till mig för två veckor sedan. Jag berättade att mina kollegor inte känner igen det, att de tycker att det är bra att jag frågar, att de har sagt att de uppskattar mig. Detta tyckte min chef var konstigt, eftersom hon "inte har hämtat det ur luften", och menade att nu har jag ju några månader på mig att bli säkrare i mina beslut och sedan kan jag söka den fasta tjänsten igen. Och jag bara..... *orkar ej*
Alltså, människosynen som existerar på arbetsmarknaden. *kräks på den* Det råder definitivt ett rått klimat och det gör mig ledsen. Det står i var och varannan jobbannons att man ska vara stresstålig och bra på att arbeta självständigt. Ensam och stark reder sig bäst själv och man ska helst klara av allt direkt och hur snabbt som helst, utan att visa några som helst svagheter (som att ställa frågor). Som vikarie ska man vara tacksam för allt arbete man får. Man får finna sig i att få sitt anställningsavtal förlängt månadsvis, även om det blir omöjligt att planera framåt i tiden. Man måste kämpa (det är blod, svett och tårar som gäller) innan det ens kan börja diskuteras om en fast tjänst.
Jag riskerar säkert att bli av med jobbet eftersom jag är sjuk för ofta, men vid det här laget orkar jag inte ens riktigt bry mig om det. Jag känner mig utmattad, trött och har ofta hjärtklappning. Jag brister ut i gråt när jag tänker på hur mycket det är att göra på jobbet, på hur många det är som behöver hjälp. Jag hade faktiskt älskat mitt jobb om arbetsbördan bara hade varit mindre, då hade jag också kunnat göra ett bättre jobb. Men jag passar kanske inte ens för jobbet? Jag är kanske för svag och känslig? Äsch, jag vet inte, jag känner mig nog bara lite vilsen just nu. Men det brukar ju ordna sig till slut, på något sätt. Puss på er som orkade läsa ända hit!
8 kommentarer:
Jag blir så illa berörd av dina inlägg om ditt jobb. Sådär ska man fan inte ha det! Och tyvärr är det den bilden jag har av socialtjänsten... Urk. Jag har många vänner som jobbar/jobbat där o som haft det precis så som du beskriver, en alldeles för hög arbetsbelastning. Jag önskar o hoppas att du söker dig vidare o hittar tillbaka till glädjen med socialt arbete. Det är ju världens bästa jobb! Egentligen. Sköt om dig. Kramar!
Jag blir också ledsen av ditt inlägg och känner igen mig hur mycket som helst. Starkt och bra av dig att skriva så öppet om situationen. Många har det nog på liknande sätt men visar en hurtig och armbågig sida utåt. Önskar att jag kunde säga att det inte behöver vara såhär, inte SKA vara såhär. Men det är det ju. Och jag blir så arg på att ni som kämpar med så viktiga saker absolut ska härdas med osäkra arbetsvillkor och orimlig arbetsbelastning. Fan!
Marie: Tack, fina du. Det är faktiskt lite skrämmande att det är så, det känns inte särskilt rättssäkert när socialarbetare stressar och har för hög arbetsbelastning... Jag söker andra arbeten och hoppas på det bästa. Jag har precis sökt ett drömjobb, som kurator på en ungdomsmottagning. Tyvärr känns chansen att få det minimal, men jag kämpar på. Många kramar!
Frida: Tack för dina ord och peppen! Kom nu på att jag måste länka till ditt fina inlägg också... Många kramar!
Åh, kära du, vad jag känner igen mig i det du skriver. Jag jobbade visserligen inte som socialarbetare när jag var med om ngt liknande, men som a-kassehandläggare och jag vill inbilla mig att det kanske påminner lite om varandra, de tjänsterna, ibland. Svåra beslut, viktiga beslut, arga och besvikna människor och i mitt fall en chef som var helt oresonlig. Det var en helt hopplös situation för min del, så tusen kramar till dig!
Det är sånt slöseri på kompetent personal att behandla anställda såhär. Jag känner (tyvärr) igen mig i mycket själv. Under min föräldraledighet kommer jag att söka massor av jobb, men tyvärr är självförtroendet kört i botten. Påminn dig själv om varför du valt att jobba med det du gör från början och varför du är duktig på det (för det är du!). Ta också hjälp av vänner om du skulle glömma varför just du är briljant (man glömmer ju det ibland). Varma kramar!
Skitbra att du satte ner foten. Vilken grej! Du är stark.
Kram från en som också är hemma imorgon
katta: ja, det känns som två lika arbeten. och ja, den där hopplösheten känner jag igen... tack för din fina kommentar, tusen kramar tillbaka!
fatima: usch, det är ju så jobbigt när det blir så; att man tvivlar på sig själv och tappar självförtroendet. jag hejar på dig och håller tummarna på att du hittar något annat. tack för peppen, kära du! många kramar!
koftan: åh, tack fina du. jag känner mig inte särskilt statk, men man får väl göra sitt bästa... massor av pepp och kramar till dig!
Skicka en kommentar