Dagarna, veckorna går fort nu. Hösten har kommit på riktigt, det är bara tre månader kvar till jul. Jag är trött, nästan hela tiden, mörkret kommer mycket tidigare nu. Jag tycker om den krispiga luften, men fasar inför vintern. Det är mycket jag skulle vilja skriva om, men det krampar lite och orden vill inte komma ut. Ibland tar det flera veckor innan jag orkar svara på ett mail. Det här inlägget har tagit en hel dag att skriva.
Det känns nästan som om mitt liv står på paus just nu, medan människor i min omgivning skaffar barn, går på husvisningar eller får roliga jobberbjudanden. Och jag vill skriva något om hur det är. Att längta efter något som känns så himla långt borta, att vänta på att det ska vända, någon gång måste det. Men också att känna oro för hur han har det, i den där stora lägenheten, ensam (och att inte längre veta hur mycket whiskey han egentligen dricker). Jag vill att han ska ha det bra, jag vill inte tappa kontakten med honom. För han har varit min bästa vän i nio år, han fick mig att sluta skära mig själv, han försörjde mig när jag var arbetslös, han känner mig bättre än någon annan. Kärleken bleknade och den här våren var fylld av ångest och tvivel, men vi har delat nio år och även fina stunder tillsammans.
Och jag vill skriva något om hur konstigt det är; livet. Hur det utan förvarning kan byta riktning och inte alls bli som man först trodde. Och om dessa höstkvällar, när jag tänder ljus i fönsterkarmen och lyssnar på Kent för första gången på länge. Hur jag skruvar upp ljudet när det hugger till i bröstkorgen, går sedan och lägger mig i en säng som inte är min och hur jag klappar min mage innan jag somnar och undrar om jag någonsin kommer att få känna små sparkar där inifrån.
Livet, alltså. *dör*
7 kommentarer:
så himla fint och sorgset skrivet.
tänker mycket på dig och har varit här inne några vändor för att titta till dig lite...
det är svårt att bara riva ur någon ur sitt liv. låtsas som om man inte delade något under så lång tid.
ungefär som att man skulle riva ut sidor i en bok...hoppa över kapitel och tro att det inte skulle spela roll.
hoppas ni kan tala med varandra, höras av lite då och då? tror det kan vara nyttigt, även om det samtidigt är smärtsamt.
stor kram till dig.
Utan att känna dig är jag helt övertygad om att du kommer träffa rätt person. Allt annat verkar helt otänkbart med tanke på hur du kan beröra bloggläsare-du måste ju ha den effekten i kubik på folk du träffar.
maria: åh! vad fint, jag blir så himla glad ska du veta. <3 och ja, klokt sagt. vi vill båda hålla kontakten och har träffats några gånger. det känns bra att iaf kunna få behålla sin vän, även om kärleken har försvunnit. stor kram tillbaka!
P: men åh, gulle dig! <3 ja, det borde väl inte vara helt omöjligt att hitta någon... det känns bara lite svårt och stressande. men jag ska nog inte fundera så mycket på det där, det ordnar sig på något sätt.
Håller med om att det är stressande..ett tips är att göra ett studiebesök på ett uteställe där du absolut INTE tror du skulle kunna träffa mannen i ditt liv. Jag testade i lördags o det livade upp mig o minskade stressnivån. Va sjukt nöjd att slippa ha ngn av snubbarna som hängde där (skeppsbron..brrrr) som pojkvän :D
P: ha, ha, vad smart! ja, det där får jag testa, tack för tipset. ;)
Jag förstår precis vad du menar. Att känna panik för att vara ensam och över rädslan att inte få det man drömde om. Eller att våga släppa taget. Jag mötte upp med ett ex för att få "closure" men även om jag innerst inne vet att det aldrig kan bli vi för att det inte funkar och för att jag den sista tiden inte var lycklig utan bara hamnade i ett destruktivt beteende som är paniken framme då jag kanske aldrig mer träffar honom. Skickar massor med kramar till dig så du vet att du inte är ensam i denna värld om att känna dig vilsen och fundera över tagna beslut.
Linda H: tack snälla du för dina ord! och många kramar tillbaka, jag hoppas att det kommer att kännas bättre för dig snart. även om det gör ont, så vet man innerst inne att man har fattat rätt beslut och då kommer det att göra mindre och mindre ont med tiden, tror jag. ta hand om dig!
Skicka en kommentar