det här är slutet på vår film

Det är fredag, han kommer hem med en lila påse från systemet och jag får en klump i magen. Jaha, det blir en sådan där fredagskväll igen. Istället för fredagsmys med tacos, film och lösgodis. Sådant där fredagsmys som jag ibland hånar för att det är liksom så gullepluttigt, men som jag innerst inne längtar ihjäl mig efter. Han dricker lätt en halv flaska whiskey (och några öl) under en fredagskväll och om jag har tur somnar han på soffan någon gång under natten, utan att ha stört mig särskilt mycket (förutom klumpen i magen som hela tiden växer sig större). Men oftast går han ut och festar, efter att ha druckit den där halva whiskeyflaskan, och ramlar sedan in genom dörren vid fyra. Då pratar han ofta om hur mycket han hatar andra människor, att han inte förstår hur man kan vilja sätta ett barn till den här sjuka världen, att han blir psykiskt sjuk av att vara tillsammans med mig eftersom jag inte har någon sexdrift, att jag är en soffpotatis som inte vill göra mycket mer än att sitta i soffan och proppa i mig lösgodis. Ibland kommer han inte hem förrän morgonen därpå, då har han varit en sväng i Köpenhamn eller hamnat på en efterfest hos några killar som han träffat på Debaser och jag har inte kunnat sova något på grund av oron.

Jag vet egentligen inte när det började, men det har tagit mig flera år att fatta ett beslut som visade sig vara det svåraste jag någonsin behövt göra. Efter nio år tillsammans vill man verkligen att allt ska ordna sig, att man ska kunna lappa ihop det som håller på att spricka. Men det går inte längre, jag kan inte stanna kvar och fortsätta vara olycklig och vänta på någon slags förändring, när jag vet att vi vill helt olika saker. För två år sedan friade jag till honom och han sa ja, men ångrade sig några dagar senare. Sedan var det plötsligt som om det aldrig hade hänt och vi började leva som vanligt, men det märktes att sprickorna var där. Först var det bara små sprickor, men nu är de för stora för att kunna lagas. Det är inte någons fel egentligen och vi är fortfarande vänner, men vi vill leva olika liv. Jag längtar efter barn, men han vill inte. Han vill festa, ut och resa, slippa det där ansvaret. Jag trodde att vi hade bestämt oss för att skaffa barn, att jag kanske till och med skulle kunna bli med barn det här året, men nu har jag insett att han egentligen aldrig ville. Och jag måste gå vidare, för min egen skull. Samtidigt som jag känner en stor sorg över att det blev så här.