á bout de souffle

Nej, nu drar jag vidare till en helt ny blogg. Nu är det en ny årstid och då är det även dags för en ny blogg, tycker jag. Nu vänder vi blad, som kungen sa. Den nya bloggen á bout de souffle hittar man HÄR, jag hoppas att ni vill fortsätta läsa där. Glöm inte bort att uppdatera era länklistor och att berätta om den nya bloggen för vänner och bekanta! :)))

every time I close my eyes it's like a dark paradise

När jag läste Rebecka Åhlunds fina text om sin pappa och mörkret började jag gråta. Och jag kommer att spara på den, plocka fram den när mörkret skrämmer mig. "Alla diems går inte att carpa. Men det finns en regel och den är: lev. Den som slutar med det lämnar alla i eftervärlden med ett tomrum och en sorg och en omöjlig fråga".

Jag tänker mycket på min moster. Hur hon satt och åt frukost med tidningen uppslagen och radion på, en söndag i januari. Hur hon tog sin medicin och sedan gick med hunden ner till sjön, utan att plocka undan frukosten, vika ihop tidiningen eller stänga av radion. Hur hon sedan valde att gå ner i sjön och lämna kvar hunden på bryggan. Hur många det var som älskade henne, som också blev kvarlämnade.

Och nu är det jag som är moster. Och jag älskar att vara det. Innan dom fanns visste jag inte ens att det var möjligt att älska någon så som jag älskar dessa två. Dom gör så att jag orkar, dom mjukar upp det vassa och suddar ut det mörka. Min bröstkorg svämmar över av kärlek när hon säger "jag vill att du ska sova över" eller när hon berättar om något nytt hon lärt sig, som att det finns myror som är taskiga mot nyckelpigor genom att spruta gift i deras ögon. Och när han säger "Jessie inte åka hem" eller när han lägger sin lilla hand i min och vill visa mig något. Det finns ju så mycket kvar att uppleva, jag vill inte missa en enda sak. Jag vill vara med på alla kalas, sommarlov och skolavslutningar. Jag vill krama, trösta, peppa. Jag kommer inte att bli mostern som valde mörkret, det kommer jag att se till.

all my heart, it breaks every step that I take

Så skyndar juli förbi och så kommer augusti och jag försöker hålla jämna steg. Jag är trött, så himla trött att jag ibland tror att jag skulle kunna göra som Törnrosa och sova i hundra år. Jag lyssnar på Lana Del Rey om och om igen, jag tar min medicin, jag kämpar med orden som längtar ut, jag åker hem till mamma och pappa för att slippa ta hand om mig själv några dagar och mamma berättar om mormor som gick och gick flera kilometer när ångesten fladdrade i bröstkorgen (men jag orkar inte), jag åker karuseller och tänker att jag vill ha mer magpirr i mitt liv, jag vaknar en lördagsmorgon av att han ringer med den där rösten som betyder att han är onykter och frågar om jag vill följa med till Barcelona, jag får en förfrågan att vara med i Karlavagnen och prata om dagdrömmeri (men jag vågar inte), jag går på bio med en femåring som ger mig alla lakritsgodisar ur Gott&Blandat-påsen och som jag skulle ge hela världen om jag bara kunde, jag avundas andras sommarfräknar och gravidmagar, jag går ut med mina vänner och dricker öl och utbyter blickar med någon som skulle kunna vara nästa kärlek (men jag vågar inte).

Och så bestiger jag berg. Att jobba halvtid visar sig nämligen vara en utmaning slående likt bergsklättring. För att inte tala om att jobba heltid. Och så sitter jag mitt emot kuratorn med lockar i håret och änglar i öronen och gråter tyst, hon räcker mig en näsduk och frågar om jag vill dö. Nej, jag vill inte dö, jag vill leva. Jag vill bara inte att det ska göra så här ont för varje härtslag som slår. Och jag orkar nog inte ta mig över fler berg nu.

and you can blame it on my crazy heart

Så har det blivit juli och sommaren är verkligen här på riktigt, fastän det inte alltid känns så. Jag blir stressad av tiden, att den verkar gå så fort hela tiden och att jag inte vet vad jag ska göra med den. Det känns som om det nyss var juli tjugohundraelva när jag letade efter eget boende, längtade efter min bästa väns bebis i magen, vred av seperationsångest om nätterna. Så mycket, och samtidigt så lite, som har hänt sedan dess, under ett års tid.

Och om en vecka ska jag börja arbeta på halvtid. Och om en månad fyller jag trettiotre år. Stressen och hjärtklappningen ligger hela tiden och pyser under bröstkorgen, likt sorgen. Över att fylla trettiotre och känna mig mer vilsen än en tonåring. Att känna att jag kanske trots allt har valt fel utbildning, jag är för känslig och för tyst och för lugn och för blyg. Att inte riktigt veta vad jag kan, vad jag vill göra resten av mitt liv, vad som inte triggar igång den där ångesten som ligger och pyser under bröstkorgen. Att fylla trettiotre utan att vara nära det liv jag dagdrömmer om, att veta att jag fömodligen kommer hinna fylla trettiofyra också utan att ha blivit någons mamma, att fortsätta bära på den här längtan som tycks urgröpa ett hål i mig samtidigt som människor omkring mig får vara med om allt det där.

Och jag borde egentligen ta en dag i taget, istället för att grubbla grubbla grubbla, men det är svårt. Jag hoppas att KBT-terapin kan hjälpa mig, jag är så trött på att ha det så här.

hipp hipp hurra för dig idag ♥

Idag, för fem år sedan, flyttade en ny slags kärlek in i min bröstkorg. När du kom till världen. Den träffade mig med en sådan kraft när jag träffade dig för första gången, när du bara var en dag gammal, och ibland känns det som om min bröstkorg ska implodera eftersom jag älskar dig så himla, himla mycket.

 

Jag kan nästan inte förstå hur det redan kan ha gått fem år sedan jag började älska dig och att du är så stor nu, samtidigt som du fortfarande är liten. Du har blivit en sådan klok, rolig, omtänksam och modig liten människa. Du älskar att klättra och dansa och du vill bli både dansfröken och frisör när du blir stor. Du älskar dessutom att åka karuseller, precis som jag. Du lär mig nya saker hela tiden, som när du berättade att varje gång en bebis skrattar för första gången får en älva sina vingar.

Jag hoppas att jag får lära dig nya saker också, jag vill dela med mig av allt det där jag känner till, jag vill visa dig världen. Jag vill berätta om den första vårdagen under de rosa körsbärsträden då våren bultar i bröstkorgen, om vänskapen som kan lyfta upp en ur det mörka, om orden och musiken som kan plåstra om det trasiga tonårshjärtat, om den första kyssen som kan smaka som hubba bubba eller vanilj.

Jag ska älska dig resten av mitt liv.

man måste genom skam, man måste genom drömmar

Det är när jag tappar räkningen över hur många nätter i rad jag somnar gråtandes eller när jag inte längre kan gå upp ur sängen, klä mig, äta frukost utan att bli yr av hjärtklappning och sömnbrist eller när jag gråter ner i kaffekoppen och skakar av dåligt samvete över att jag åter igen inte kan gå utanför dörren, ta mig till jobbet. Som jag börjar tänka det kan inte vara meningen att man ska må så här. Och så kommer det en torsdag då jag sitter mitt emot en läkare med vänliga ögon och pratar om ett års ångest som samlats i min bröstkorg och om jobbet som tycks kväva mig och om livet som inte blivit som det var tänkt. I samtal nära gråt står det i läkarintyget och jag som alltid behållit gråten för mig själv, aldrig visat min sorg, försöker förklara för mamma när hon frågar varför har du inte sagt något? att jag inte visste hur. Att jag trodde att jag kunde vänta ut det, för alla har hela tiden sagt säger att det kommer att bli bättre.

Men jag väntar fortfarande. Och så tänker jag på min mormor och min moster, hur jag saknar dem och hur jag skulle vilja fråga dem om de också kände sig vilsna när ångesten rev i deras bröstkorgar. Det finns så mycket som aldrig fick bli sagt. Och så läser jag ur Sylvia Plaths dagböcker och känner trots allt ett slags lugn; jag har insett. Att jag behöver hjälp med att reda ut allt det där trassliga i min bröstkorg. Att jag samtidigt vill fortsätta vänta på att det ska bli bättre, jag vill inte ge upp.

så jag säger att jag inte har förändrats, men det har jag visst

Hej bloggen, long time no see. Jag lovar att snart skriva här igen, men tills dess önskar jag glad midsommar! Med en bild som är tre år gammal som visar ett smalare och gladare jag, som får mig att tänka på allt det där som hinner hända under åren som bara går och går och allt det där som aldrig händer. Men idag ska jag umgås med de finaste människorna som finns och inte tänka så mycket alls, bara känna tacksamhet över dessa fina människor som alltid står redo att fånga mig när jag faller.

men om en vän kan viska och ett löfte brista, då går jag hellre hem

Alla runt omkring mig vill att livet ska skynda vidare; säger att inget händer om jag inte gör något åt det. Och frågar om jag har kommit över honom, hur det går med sökandet efter en ny kärlek. Jag vet inte vad jag ska svara, hur jag ska förklara, jag tror de uppfattar det som ursäkter ändå. Det har gått ett år nu. Jag förstår inte hur det kan ha gått ett år redan. Och om det innebär att man har kommit över honom när man inte längre hyser några romantiska känslor för honom så har jag det; kommit över honom. Det var länge sedan jag älskade honom så som jag brukade älska honom. Men att lämna honom är det sorgligaste jag behövt göra och jag vill aldrig någonsin behöva uppleva det igen. Jag vet inte om den här rädslan kommer att bli mindre med tiden, ett år har inte gjort särskilt mycket med den, men jag hoppas det. För jag vill också att livet ska skynda vidare. Men jag vågar inte ha bråttom. Ibland känns det som om jag står kvar någonstans där bland de hårda orden och flyttkartongerna och försöker förstå vem jag är, var jag ska gå. Jag tänker att om jag tar en dag i taget så borde det någon gång komma en dag då jag faktiskt förstår, då andetagen faktiskt känns lite lättare och då rädslan faktiskt har skingrats.